Ironiskt gisslande av samtiden i Rasks nya
BOKMordet på en gycklarePeo RaskBlack Island Books
Dejavu-känslan slår i mot mig redan några sidor in i Peo Rasks andra kriminalroman (Inte deckare, jag vet), Mordet på en gycklare. Den liknar på många sätt fjolårets debut i genren, Brottsplats Luleå, med skillnaden att i den aktuella romanen känns brottet och brottsutredningen än mer som en chimär. Vilket i och för sig är medvetet; "kriminalgåtan är sekundär", som Mark...förlåt Rask, sa i en intervju inför bokens utgivning.
Ett brott, ett mord, finns som sagt ändå i Mordet på en gycklare. Och den som tagits av daga heter Peter Törfalk, egenföretagare och entreprenör inom reklambranschen.
Törfalk passar dock inte in i den gängse bilden av företagare. "Eljest" är det närmaste kriminalkommisarie Marklund kommer för att beskriva den mördade, som hittats i en av vårens ännu inte utplånade snöhögar på Bergvallens konstgräs i Luleå. Men när Marklund placerar karaktären Törfalk i ett historiskt sammanhang är "stadens gycklare nummer ett" en beskrivning han tycker passar in, via associationer runt överhet kontra avvikare och Dario Fos teaterpjäser.
Att den trygge och lyckligt gifte kriminalkommisariens funderingar tagit såna banor förvånar inte den som redan träffat honom. Marklund är ju, till skillnad från många andra i yrket, litterärt bevandrad och skriver noveller när tid ges och andan faller på. Men jag måste med honom sätta pannan i djupa veck och ställa mig frågande varför Peter Törfalk, i och för sig illa sedd bland stadens styrande, måste dö som han dör?
Romanens åttio sidor ger inget svar, eller ens en reell antydan, vilket faktiskt är lite synd.
Mordet på en gycklare är liksom Brottsplats Luleå en egenbyggd arena för kommentarer och tyckanden runt stort och smått. Och de som får sina fiskar varma är även denna gång i huvudsak politiker och tjänstemän i kommunen och länet.
Rasks ironiska förmåga når högst när han beskriver vårt läns styrandes strävan att skapa bilden av "en ny människa" i Norrbotten. En som är frisk, medgörlig och, vilket är viktigt, entreprenööör. Och kontrast till den gamla bilden av en rejäl, men lite sträv och moloken människa, typ gruvarbetaren i Kiiirrrruna.
Marklund, förlåt Rask, är oftast rolig i sitt gisslande av samtiden, staden och dess styrande. Men vi, som likt författaren lever här, går inte heller fria. Vi har måhända de öppettider på kaféerna eller den stängda stad efter 16 på lördag, som vi själv förtjänar. Eller? Och vi kanske själv i ohelig ovetande allians med överheten på olika sätt ger näring åt den konsensus-anda som, enligt Rask, är politikernas och tjänstemännens Utopia. Och därmed skapar det klimat som gör att kull efter kull av ungdomar lämnar Luleå?
Rask vill diskutera och sätta som han tycker angelägna saker i fokus. Och jag tror han vill vara "en hemorrojd i tillväxtröven", som den mördade i boken beskrivs ha varit. Och heder åt det, för konsensus växer oftast i ett klimat av illaluktande samförstånd där sanningen med stort S sällan ifrågsätts.
Peo Rask har med Mordet på en gycklare gjort "en Mankell", det vill säga gett ut en roman, men skrivit en sorts debattbok. Och vem kan säga nåt om detta grepp, som för övrigt prövas av fler författare i Norrbotten denna höst.
Så jobbar vi med nyheter