Ironisk science fiction med mörk grundton
BOKUppdrag DeviMaria VedinBlack Island Books
Foto: Pär Bäckström
"Meningen med livet är att finna meningen med livet. När man gjort det så dör man", skriver Maria, förlåt Rukmini Devi, i en sorts sentens över varat och livet. Och därefter trycker hon på SEND.
Rukmini Devi är nu inte vem som helst, utan en rymdhjälte vars namn på sanskrit betyder "världsalltets härskarrinna". Ett namn som förpliktigar, med andra ord.
Hon är på uppdrag, utsänd som dubbelagent till planeten Jorden av någon som kallas "ÖB".
Vem han är blir jag dock aldrig klok på.
Nåja, det kan vara upp till läsaren vem denne ÖB är, tror jag. Liksom vad Devis uppdrag egentligen går ut på.
Den "Sf-komedi" Maria Vedin säger sig velat skriva har sin styrka och sitt läsvärde i dess självbiografiska "fiktiva" delar.
Det är där samtidsgisslaren Vedin kommer till sin rätt med sin ironi och bubblande vrede över sakernas tillstånd, i synnerhet i den så kallade kulturvärlden. Den som läst hennes krönikor i denna tidning torde stundals känna igen tonläget i Uppdrag Devi. En favorit i romanen är när Devi använder sin frågespalt för ett gruppmail till "blivande författare".
Det är råd som att vara "rädd om gryende neuroser när de dyker upp. Låt bli att behandla och gå för all del inte till läkare".
Ett mail skickat från Devis rymdskepp, som varit på Jorden i över 20 år. Och med en besättning bestående av kaniner och fåglar!
Vedins ironi slår inte bara utåt, utan även mot hennes eget "skrå", om utrycket tillåts, poetens. Även om samhällets njugga inställning till dessa essensernas mästare är det som fokuseras på. Det blir Devi tidigt varse, eftersom hon förutom superhjälte, till 50% också är PT. Ett sms-språk a´ la 2000-tal som gisslas flitigt genom boken.
Uppdrag Devi har en genomgående mörk grundton. "Karmalagarna" är en illusion, det vill säga att goda gärningar belönas högre än mindre goda, för att inte säga, illvilliga handlingar. Karmas död är ett sorts mantra i boken. Och stundom känns den som en dystopi.
Men som stjärnor i den mörka galaxen finns ju ändå: Aklejorna och Riddaren. Det underbara kaffet. Och de blodröda och skimrande rönnarna framför gamla rödfärgade trähus. Och "Luleälven som skiftade färg dag för dag och speglade trädens och stränderans årstider". Maria Vedin, alias Rukmini Devi, när en hatkärlek till det mesta i tillvaron, inte minst för Norrbotten och dess maskulina invånare i gemen.
Vedin har ett rappt och distinkt språk. Och hon när också vetenskapliga kunskaper. Men att omforma de till en Sf-roman fungerar inte. För när jag lägger ifrån mig den 160-sidiga boken är alter egot, Rukmini Devi, snart bara ett obetydligt fragment på väg ut i minnets svarta hål.
Men, som sagt, samhällsgisslaren från Jokkmokk (numera Överkalix) läser jag gärna mer av.
Så jobbar vi med nyheter