Invasionen av våra privata hem

Kapitalismens arkitektur löd rubriken häromdagen då vi skrev om den ryska konstnären Diana Machulina som just nu ställer ut på Havremagasinet i Boden. En dumexploatering. En karusell för barn som omöjligt kan snurra, gallerian där rulltrappan slutar i en vägg. Och så vidare, med antagandet att arkitekturen används för att kontrollera det ryska folket.

Huvaligen, kan man tänka som svensk perfektum mobile i tillvaron. Sånt där trams sysslar vi inte med.
Tvärt om min käre Kaselnikov!
Här i Sverige har vi tagit ännu ett tappert steg. Här har vi till och med släppt in dumarkitekterna in i den sista utposten. Numera klampar designern in i hemmets heliga vrå. Det pruttas ut färdigdesignade kontrollsystem. På skärmar kan vi ock se experterna trava in hos folket, döma ut rödblommiga gardiner, montera ner alltihopa med en slägga och ersätta det med någonting motbjudande.
- Hu, vi sucka.

Sådär ska man alltså ha det nuförtiden. Men alla varianter på "gör om mig" som jag sett har bara lett till förnedring, vare sig det rör sig om nya frisyrer eller valet av kakel till badrummet.
Svensken går alltså lydigt före, som vanligt, på god väg att frivilligt politisera sitt eget hem, avsäga sig makten över det lilla utrymme som finns kvar av privat sfär. Likt en söndertrasad reform slängs de självvalda möblerna ut. Ut med bokhyllorna! In med värmeljusen och de prefabricerade dekorationerna, utförda av experter som vet hur ett dum-hem ska se ut. Svarta väggar och cirkelsågade spånplattor. Likt rulltrappor som slutar i en vägg. Ett värmeljus till.
- Åh, så fint det blev!
- Här kan ni sova, säger agenten.
Totalitära kranar i det perfekta köket...där ingen ens kokar någon rotsoppa längre. En karusell som inte kan snurra.
Däremot roterar Mamma Scans köttbullar i micron. Där fungerar minsann karusellen.