Fotbollen har i drygt två decennier varit Sveriges mest inkluderande och bäst fungerande integrationsinstitution – och nu behöver vi den mer än någonsin, står att läsa på baksidan av Erik Nivas nya bok "Känner ni vibbarna? – Fotbollen och det nya Sverige".
Niva, född i Malmberget 1978 och 2012 utsedd till Sveriges bästa sportjournalist, drivs av en tes som han genom 33 kapitel vill bevisa stämmer. Och man behöver inte vara fotbollsdiggare för att allteftersom boken löper inse att Niva har något viktigt på hjärtat.
Samtidigt kan man, förstås, misstänka att författarens kärlek till "det gröna fältets schack" är så stor att han blivit halvblind och faller till skönmålning av fotboll som integrationsmedel – från Malmö i söder till Arvidsjaur i norr.
Tja, Niva väljer i alla fall att se "glaset som halvfullt" och han tror på AIK:s multietniska satsning, Östersund FK:s humanistiska hjärta och i kapitlet/stycket "I Sverige flyger fågeln" hyllar han Södertäljes exempel ur olika perspektiv.
Bokens komposition bygger på individers ofta traumatiska öden; krig, offer för terror, flykt, etc. Människor som genom eller tack vare fotbollen och dess universella språk och sammanhang, vunnit tillbaka liv och självkänsla och i slutänden mer eller mindre blivit hela framtidsoptimistiska individer i det nya Sverige. Trots att de i många fall bär på inre sår.
"Känner ni vibbarna?" spänner på research och artiklar mellan september 2013 och mars 2016. Under denna tid tog Sverige U21-lag EM-guld i fotboll. En händelse som fick Niva att glädjas på djupet, inte bara rent fotbollsmässigt, utan lika mycket för det han tyckte sig se genom John Guidetti, Oscar Lewicki och andra spelare med konstiga namn bland guldpojkarna; bilden av ett öppet, tolerant och inkluderande land.
Visst är det intressant, men drar inte Niva för stora växlar på U21-guldet? Det är till syvende och sist nästan bara Guidetti som folk i gemen känner till. Zlatan funkar dock world wide när flyende fotbollsälskande pojkar "väljer" länder i norden att åka till.
Supportrar och supporterkultur har generellt en negativ klang. I Nivas bok visas dock en annan sida där orden stavas tillhörighet och utan exkluderande av andra.
Det brukar ibland sägas att ilskna bokkritiker är misslyckade författare. Inom fotbollen kan det heta att tränare är dito misslyckade spelare. I kapitlet "Världen till Arvidsjaur, Arvidsjaur till världen" berättar Patrik Nilsson hur han knäckte koden till fotbollen – och livet – och blev tränare och eldsjäl i ett samhälle där det bor 6 500 människor och finns 3 200 registrerade skotrar.
"Känner ni vibbarna? - Fotbollen och det nya Sverige" har en röd tråd men kan stundtals ändå kännas spretig. Jag gillar andemeningen i boken, utan att helt övertygas av författarens stora optimism. Fast fotbollen torde ändå vara det bästa integrationsmedlet bland idrotter, relativt klasslös som den är.
I samma stund jag skriver denna recension slänger jag ett getöga på lokaltidningen och läser att Bodens kommun "börjat dela ut integrationsmiljoner" och att stadens fotbollsklubb får 700 000 för projektet "Boden öppet för alla".
En kort artikel som i sig med tiden kanske blir till berättelser om människor som genom världens största idrott hittade en plats på jorden..., och så vidare.