"Inte längre mitt hem" blir intressant på fler än ett plan
BOK/FOTOGRAFIInte längre mitt hemFotografi: Erik HolmstedtEssä: Sverker SörlinBlack Island Books
BILDEN FÅR ANVÄNDAS ENDAST I SAMBAND MED RECENSIONER AV BOKEN.
Foto:
För trots att husen är byggda på hälleberget, så består det av malm och därmed står inget säkert och inget är heligt.
Endast malmen är helig.
Av den lever samhället och det präglar tillvaron. Där malmen finns kan inte husen stå kvar - och så förändras samhället gata för gata, hus för hus.
Därför finns det också mängder av bilder på rivningar och flyttningar av hus i Erik Holmstedts bok Inte längre mitt hem, där Sverker Sörlin skrivit en essä om Malmberget och Holmstedts fotografi.
Boken är delad i två delar. Den första halvan består av Holmstedts tidiga fotografier, från 60- och 70-talen, då han var runt 20 år och fotograferade med småbildskamera. Den andra delen är fotograferad under 2007 och 2008 med storformat. Det gör att boken inte blir ett nostalgiskt dokument över en tid som varit, utan även en samtidskommentar över de villkor som präglar Malmberget än idag.
Och precis som Sörlin påpekar i sin läsvärda essä rör sig Holmstedts tidiga fotografier i den då rådande trenden med blicken på samhället. Individen är inte så närvarande, människorna är mer av staffagefigurer i stadslandskapet. Fotografierna har ett släktskap med den topografiska fotografin enligt Sörlin, med fotografer som Robert Adams och Lewis Baltz i spetsen.
Men jag skulle också vilja lägga till det sociala landskapet som en aspekt av Holmstedts fotografi, där avbildningen av människans levnadsmiljö blir till en indirekt samhällskommentar. Till exempel använde Raymond Moore sig av byggnaden för att få indirekta upplysningar om en klass i ett samhälle. Den miljöbeskrivande fotografin, befriade från människor, sågs som ett viktigt media eftersom det lämnade upplysningar om hur människor levde och arbetade.
I Holmstedts fotografier från 2007 märks dock ett annat anslag. Här har människorna hamnat i förgrunden på ett helt annat sätt. De står ofta rätt upp och ner framför kameran, likt den legendariske fotografen Sune Jonssons bönder i Brattsbacka.
I stället för att berätta om vilkoren för människorna genom stadslandskapet och rivningsplatserna, tycks Holmstedt vilja berätta om samhällsomvandlingen genom de individer som måste flytta sina hem. Ett tecken på hur tiden och tänkandet förändrats.
Men det visar också hur Holmstedt förändrats som fotograf. Mellan de första och sista bilderna har vi passerat det plakatpolitiska 70-talet och den svenska socialdokumentära fotografins högtid, motreaktionerna från fotografer som Dawid, postmodernism, yuppiera och 90-tal med IT-boom, med mera. Mycket vatten har helt enkelt runnit under broarna och fotografiet har i många avseenden gått från socialdokumentärt reportageredskap för tidningar som LIFE till att ta plats i samtidskonsten, och gått från en idé om dokumentärfotografin som något objektivt till ett subjektivt förhållningssätt och en individuell berättelse.
På så sätt blir också Holmstedts bilder en slags tidsdokument över hur fotografin förändrats och dokumenterar inte bara det som hänt i det övriga samhället.
Det gör att boken Inte längre mitt hem är intressant på flera plan.
Så jobbar vi med nyheter