Så fort jag hör att svensk polis befinner sig i kris vänder jag mig till Martin Beck.
Sjöwall-Wahlöös deckarhjälte var alltid i kris. Ont i magen, ont i skallen ont i själen av alla korkade underlydande som omgav honom.
Jag kan inte ringa honom, för han är nog död. Eller har aldrig existerat.
Trots kriserna löste Martin Beck alla sina fall - genom tålmodighet, envishet och någon gång snilleblixtar.
Martin Beck framstår som en av polislitteraturens tristaste snutar.
Då var det bättre flyt på Sten Lennart Kollberg och Gunvald Larsson, hans nära medarbetare vid våldsroteln i Stockholm. Kollberg schackspelare, intellektuell, estet och beundrare av den sovjetiska efterkrigsfilmens storstjärna Tatjana Samojlova. Gunvald Larsson, en råbarkad sälle på nära två meter med en tung pistol i ett clip vid livremmen och därutöver utrustad med ett socialt patos, känsla för de små, förakt för den rika överklass han själv kom ifrån.
Jag träffade en gång Maj Sjöwall och frågade henne hur författarparet hittade Gunvald Larsson.
– I en taxi, svarade hon.
– Mannen körde taxi i Stockholm, var stor och grov och pratsam och jag och Pelle (Per Wahlöö) bjöd hem honom på kaffe.
Nu är svensk polis i kris. Den löser bara tio-femton procent av brotten. För vilken gång i ordningen vete gudarna.
Man vet bara att kravet på nytt från konservativa krafter blir: fler poliser.
Det märkliga är att t o m Vänstern i landet tycks vara inne på samma linje. Jonas Sjöstedt har krävt fler uniformer på gator och torg.
Paret Sjöwall-Wahlöös sjuttiotal kunde te sig mer folkhemskt Erlanderskt än dagens mångfacetterade Sverige med terrorhot, finansskandaler och bilbränder. Men kanske gäller ännu Sten Lennart Kollbergs stillsamma filosofi:
– Vi behöver inte fler snutar. Vi behöver fler BÄTTRE snutar.