”Sinnessjuk (Imbecillitas + insania degenerativ) och i mycket stort behov av vård på asyl.” Den patientbedömningen gjorde den aktade läkaren Olof Kinberg i december1909.
Kinberg ingick i vänkretsen kring förläggarfamiljen Bonnier och författaren Hjalmar Söderberg, vars fru Märta var patienten. Bedömningen var helt enligt makens och andras önskemål. Det var en av de psykiatriska utredningar av Märta Söderberg som var chockerande slarviga, starkt partiska, delvis osanna. Allt för att rädda den store författaren och de tre barnen från den hysteriska hustrun och modern.
Det är kontentan av Cullberg-Sahlins onödigt omfattande bok. Den bygger till stor del på journaler, utlåtanden och brev. Det ger sken av en strikt seriös och faktabaserad beskrivning, men rymmer en hel del kanske och troligen och är bitvis en ganska skvallerspäckad skildring, en explicit exploatering av en kvinnas tragiska öde.
Märta led kanske inte av sinnessjukdom i egentlig mening, ”men väl av själssjukdom (hysteri)”, enligt hennes man. Definitivt var hon plågad av svår reumatism, som starkt hämmade hennes rörlighet och krävde långa perioder på kurorter och sanatorier. Hon led också av besvärande näskatarr. Av de många vittnesmålen att döma var hon också högljudd, retlig och krånglig, vårdslöst kallad allmänt tokig.
Med denna överklassflicka, född Abenius, gifte sig Hjalmar Söderberg 1899. Han övergav henne och barnen 1907 och fick henne två år senare intagen på Långbro sinnessjukhus tack vare de tvivelaktiga läkarbedömningarna. Först 1917 blev hon formellt förklarad sinnessjuk, ett lagligt skäl till skilsmässa. Kort efteråt gifte han om sig med danskan Emilie Voss, som han redan hade en dotter med.
Under dessa trassliga tider skrev han Martin Bircks ungdom , Doktor Glas , Den allvarsamma leken och mycket mer. Ändå framstår han som ynklig, alkoholiserad och oansvarig, feg och undflyende. När Märta väntade deras tredje barn skrev han i ett brev till sin syster Frida: ”Vi väntar en olycka igen, i december. Det blir väl ett stackars kräk.”
Många år senare bad han systern berätta för barnen i Stockholm om hans familj i Danmark.
Som författare kunde Hjalmar Söderberg framstå som förtryckta kvinnors försvarare, men privat var han tidstypiskt fördomsfull. Han trodde inte att lagen kunde ändra naturen och göra kvinnan till mannens like. Han blev ”något beklämd om hjärtat vid tanken på mitt avlånga fosterlands framtid den dag då kvinnans deltagande i det politiska livet blir aktivt och allmänt.”
I sanning det han kallade sig själv i ett brev till syster Frida:
En ganska spräcklig ängel.