Ellen och hennes lillasyster Maria lever som på minerad mark där varje ord kan utlösa gräl eller scener. I Agnes Lidbecks nya roman ”Förlåten” röjer systrarna under några juniveckor ur det älskade sommarhuset som efter faderns död ska säljas.
Lidbeck återkommer alltså omgående efter förra årets dundersuccé med debutromanen ”Finna sig”. Där granskade hon kvinnorollen i senpatriarkal tid. Denna gång undersöker hon med samma observans syskonrelationen.
Ellen är verksam i finansvärlden, som investeringskonsult eller något sådant. Maria arbetar på ett äldreboende och har fått ge upp drömmen om att bli skådespelare, journalist eller tapetsör.
Maria vill att de ska sörja ihop och minnas, Ellen ämnar dödstäda huset. De samtalar om väder och vind och sådant som kommer upp på bordet när de tar sig an huset, men under varje replik finns andra outtalade som de också tvingas hantera.
Öborna firar midsommar ungefär som förr i världen och systrarna deltar. Maria drar en allt mindre del av lasset. För Ellen väcker sorteringsarbetet tusen minnen. De flesta rör deras halvbror Jacob den där sista sommaren när han tog sitt liv.
Lidbeck kliver mellan systrarna och återger stundom nästan dokumentärt vad de säger och tänker och hur de rör sig i rummet. Andra gånger kan hon dyka rakt ner i dem och fiska upp sådant vi nog inte själva hade uppfattat, utan hennes hjälp.
Vid andra tillfällen, särskilt när de upplever sommarlandskapet, rör sig Lidbeck lätt, närmast lyriskt, mellan repliker, stämningar och naturintryck.
Ett par gånger sticks lite längre återblickar in. I dem skymtar svåra slitningar mellan deras föräldrar, Jacobs psykiska ohälsa och Ellens pubertet.
Marias barn Dag blir ett vapen i hennes händer och det använder hon i tid och otid. Men Ellen upptäcker efter hand en dold källa inom sig och samvaron med Dag förskjuter en del av hennes värderingar.
Vi möter ett myller av säkert inprickade detaljer i sommarmiljön och dödstädningen beskrivs med en sådan ymnig och vältalig exakthet att man får för sig att den har verkliga förebilder.
Det finns på det hela taget en kolossal precision i beskrivningen av männi-skor och miljöer. När Maria ställer ner ett av de alltför många glas vin hon dricker välter det nästan, hon fångar upp det men då faller i stället två tidningar till golvet. Det är som i en film.
Samtidigt innehåller ”Förlåten” starka personanalyser och kartläggningen vidgas bit för bit. Vi får klart för oss att Ellen var pappas flicka men att Maria inte var mammas. Det skapade nästan olösliga motsättningar för livet.
De tre får till slut ett par goda dagar tillsammans, då Ellen inte flyr in i sin mani att arbeta och planera och då Maria inte fastnar i bitterhet och känslor av underlägsenhet.
På samma sätt som Ellen ser till att det nödvändiga blir gjort på ön tar hon över mer och mer av själva berättelsen. Den får sitt centrum i det som hände mellan henne och Jacob och vi anar att det också bestämde hennes liv.
Något hände mellan dem, Ellen vill eller orkar inte tänka på det och då får inte heller vi reda på vad som skedde. Maria tänker aldrig på Dags far och då förblir han också okänd för oss. Lidbeck lägger sig mycket nära sina personer, innanför dem nästan, men är alltså samtidigt lojal med dem.
För att summera: vi har utan tvekan fått en ny konfliktforskare av rang i den svenska litteraturen.