Det är lätt att glömma, men under större delen av historien har människor tvättat sig i sjöar och vattendrag. Mängder av människor gör det fortfarande. Vi med moderna boenden tvättar oss också rena i en sjö eller något vattendrag, till exempel om sommaren eller under fjällvandringar.
Det finns i minnet vid läsningen av Felicia Stenroths diktsamling "En människa tvättar sig ren i en sjö". Dikterna kretsar kring barnet, modern, kvinnan och hanja, som kan vara en syster eller vän till modern.
Felicia Stenroth har ett enkelt, ledigt språk. Det flyter på men då och då kommer en våg som gör att man måste läsa om raden. Det gör inget. Ibland förstärker motstånd läsningen.
Från vattnet kommer bokstavligen en bottenlös sorg över förlusten av en mor. Men också saknad och stolthet.
”modern min var bara en mor vilken som helst / när hon tog sats utifrån bryggan och simmade […] schampot lämnade ringar av skum efter kroppen som fortsatte simma / en kvinna har rätt att simma sa hon en kvinna / är bara sin egen slav”
Det är vanligt att poeter efter ett antal diktsamlingar går över till att skriva romaner. Felicia Stenroth har från två romaner gått till att skriva dikter.
Trots att vi befinner oss tidigt på det nya året tror jag att "En människa tvättar sig ren i en sjö" kommer att låta höra tala om sig när årets diktsamlingar summeras.
Om inte har vi fått veta vad en kvinna är:
”en kvinna är bara en kvinna men hon kan simma över en hel jävla sjö”
Felicia Stenroth skriver innerligt och ger till synes precisa bilder som rymmer så mycket mer. Det gäckar, det utmanar, det förnöjer.