Den svenske greven Axel von Fersen klarade sig undan giljotinen, men tappade ändå huvudet – vid mötet med den franska drottningen Marie-Antoinette. De träffades redan som tonåringar och senare i livet blev de älskande.
Tack vare den relationen, och sin vänskap (!) med kung Ludvig XVI, blev von Fersen den som bättre än någon annan svensk kunde följa de dramatiska händelserna under revolutionsåren i Frankrike.
”I vilket förfärligt tillstånd befinner sig inte detta sköna land”, skrev han i ett brev till sin far redan i februari 1790.
Upprinnelsen var att Frankrike 1788 stod på ruinens brant, främst på grund av de stora kostnaderna för landets medverkan i frihetskriget i Nordamerika. Efter den kalla vintern 1789 spred sig fattigdom och misär och blev grogrund för ett starkt folkligt missnöje. Det utvecklades till raseri och uppror mot pamparna i sina pudrade peruker, främst representerade av kung Ludvig XVI.
”Då är det alltså ett verkligt uppror?”, undrade kungen när han fick höra vad som var på gång.
”Nej, Sire, det är en revolution”, blev svaret.
Revolutionens skräckvågor sköljde också över omvärlden. Svenske kungen Gustav III kallade revolutionärerna för ”Europas orangutanger” och försökte senare få med sig Ryssland på en invasion för att återinsätta den franska kungamakten, men ryssarna avböjde.
Axel von Fersen hjälpte den allt mer hotade kungafamiljen att fly, men sällskapet blev upptäckt och återfört till Paris under förnedrande former.
Den nyuppfunna giljotinen, eller ”maskinen” som den först kallades, blev allt mer flitigt använd för att stilla det rasande, rusiga folkets törst efter blod.
Den första republiken blev utropad i september 1792 och i januari året därpå föll giljotinens bila över kungen. I oktober mötte drottningen samma öde.
Året därpå hade advokaten Robespierre drivit igenom en terrorlag och minsta påstådda förseelse, sann eller inte, resulterade i dödsstraff. Sommaren 1794 skedde cirka 800 avrättningar i månaden enbart i Paris.
Om åren kring tidernas mest berömda och omvälvande revolution berättar Margareta Beckman initierat och ofta intressant. Ibland är hon bara alltför förtjust i mindre viktiga detaljer och på några ställen tappar hon kontrollen och upprepar uppgifter ordagrant.
En tragisk ironi är att Axel von Fersen, så dags riksmarskalk, även han föll offer för en pöbelhop – hemma i Stockholm 1810. Det hade då spritts uppgifter om att det var von Fersen och hans syster Sophie Piper som giftmördat den nyvalde kronprinsen, danske Kristian/Karl August.