Fru Petrova tappade inte bara sin ena sko när hon våren 1954 blev bortförd av sovjetiska diplomatkurirer, en händelse som fångades på bild av en påpasslig fotograf och gjorde henne till en symbol för kalla kriget. Hon tappade också fotfästet när hon förstod att hennes man Vladimir sökt politisk asyl i Australien. Kort efteråt gjorde hon samma sak.
I och med Petrovaffären blev det sovjetiska paret det kalla kriget första uppmärksammade avhoppare.
Om deras dramatiska historia berättar Wilhelm Agrell initierat och intressant, främst tack vare ett digert arkivmaterial från de australiska, brittiska och svenska säkerhetstjänsterna.
Till en början förstod säkerhetstjänsterna inte vilken storfångst de landat. Vladimir Petrov, f d Proletarskij (!), var inte bara operativt ansvarig för underrättelsearbetet på Sovjets ambassad i Australien. Han var även överste i statssäkerhetstjänsten MVD, blivande KGB. Han hade ett förflutet som chiffrerare i Moskva, med exklusiv insyn i de sovjetiska chiffersystemen. Dessutom hade han värdefull information om de spårlöst försvunna brittiska spionerna Burgess och Macklean, samt om flera svenska agenter.
Paret Petrov hade haft sin första utlandsstationering i Sverige 1943-47, på den sovjetiska legation som leddes av Aleksandra Kollontaj. Stockholm var vid den tiden en viktig operationsbas för den sovjetiska underrättelseverksamheten mot Tyskland och de tyskockuperade länderna i norra Europa.
Bland annat hade Petrov haft kontroll på Nabludatel, täcknamn för mytomanen Fritiof Enbohm. Säpo fick också besked om agenterna Klara, alias Gusti Stridsberg, och Senator, den socialdemokratiske politikern Georg Branting, son till Hjalmar och hängiven beundrare av Stalin.
Bakom täcknamnet Osa dolde sig den blivande kabinettsekreteraren och ambassadören Sverker Åström. Mot honom bedrev Säpo en utredning om spionerimisstankar, förmodligen sin längst utdragna, men ändå resultatlös.
Efter sitt avhopp levde Petrov i skräck resten av sitt liv, under ännu ett nytt namn - Sven Allyson. Han dog 1985.
Jevdokia Petrova, alias Anna Allyson, levde till 2002, en delaktig spionfru som blev kvar i kylan, i evig längtan efter sitt forna hemland. Hennes sko försvann för gott i samband med de dramatiska händelserna för 60 år sedan, men har förekommit som begrepp i barnfilmer, tv-shower och teaterpjäser.
Historier om spioneri och hemlig underrättelseverksamhet blir oundvikligen lite snåriga med alla förvecklingar, täcknamn och påståenden. Agrell hänvisar dessutom flitigt till noter och källor, som bara de sträcker sig över 45 sidor. Ofta låter han också meningarna dra iväg och bli för långa och svårtillgängliga.
Ändå är det en fascinerande skildring, en bit spännande nutidshistoria, berättad av en författare som till skillnad från sin titelperson verkligen har på fötterna.