Jag vill så gärna gnälla, men jag har gnällt nog. Det finns inte mer att säga om vintern. Jag har klagat tillräckligt på förfrusna fingrar och tår, på hur allt blir så mycket besvärligare under lager av kläder, på dessa månader när man är fängslad i mörker och inte riktigt kan se klart. Då när dagarna aldrig vill gry. Då det känns som att vandra runt i en dimma.
Så fastän vemodet gnager i bröstet håller jag tyst. Existerar vidare i mina ständiga långkalsonger. Kikar ut genom köksfönstret och ser lapphandskarna vina förbi i väglyset, rynkar pannan. Det här är bara början. November.
Graderna stiger och faller och Volvon plöjer snösörja längs E10. Lastbilar skänker ovälkomna saltduschar. Vindrutan täcks av en grå hinna och omvärlden fördunklas än mer. Och jag ska ju inte gnälla, men min reservhjulsbalja håller på att rosta sönder.
Vintermånadernas mönster upprepar sig, från novembers blötsnö till februaris iskyla. Och jag är nog inte ensam om att reduceras till ett blekansikte som mellan snöskottningspassen med största inlevelse följer serier som "Bonde söker fru" och "Farmen", ja även "Ullared" när desperationen är som värst. Här ges näring till drömmarna om gröna ängar och blåa sjöar, om sol och sommarklänningar, och för en stund glömmer man den bistra verkligheten utanför.
Som liten grät jag när vägbelysningen tändes om sensommaren. Detta var för mig ett tecken på hur det förfärliga närmade sig. Idag kommer första stinget av ängslan vid midsommar. Inte för att vara negativ, men det är ju då det börjar det gå åt fel håll.
Häromdagen träffade jag en gammal skolkamrat, och om mitt glas ibland är halvtomt så kan man lugnt säga att hans just då var halvfullt. ”Snart vänder det”, sa han med ett brett leende. ”Snart är det skotersäsong, och sen är det inte länge till sommaren”.
Kanske var det spelad optimism, men efter lite betänketid smittade den ändå av sig. Det är lätt att misströsta när vintern knappt har börjat, men då ljusa tider känns långt borta behöver man sätta upp milstolpar.
Årets mörkaste dag infaller om en månad. Stilleståndet därefter får man stå ut med, för plötsligt en dag orkar solen upp igen. Bit för bit kommer den att utplåna svärtan, närma sig och börjar värma. Kalla nätter övergår i milda dagar. Gnistrande skare. Påsk, skoter och fräknar. Vintern som rasar på valborgsmässoafton. Isen som spricker och rinner iväg under broarna. Rodnaden över bergen i maj. Båten i sjön.
Där hejdar jag mig.
Jag ska ju inte gnälla, men jag hoppas tiden går fort.