När kriget tagit slut finns minorna kvar, gömda i marken som ett tyst, lömskt hinder för ett nytt liv i frihet. De som drabbas är den civila befolkningen, främst barnen.
Per-Arne Bergström från Luleå reser världen runt i jakt på minor. På plats i de drabbade områdena utbildar han lokalbefolkningen i hur de ska arbeta med hundarna på minfälten.
En hunds nos är så mycket känsligare och mer utvecklad än vi någonsin kan begripa. Där minor ligger så långt ner i marken att inte ens en metalldetektor ger utslag, kan en hund hitta rätt direkt.
– Det går aldrig att ersätta en hundnos med något annat. Inte ens den mest avancerade teknologin kommer i närheten av den kapacitet som en hund besitter. Luktsinnet är så otroligt välutvecklat att det inte går att förstå, säger han och kliar springer spanieln Morris bakom örat, hemma i kökssoffan i Luleå där han mellanlandat för jul- och nyårsledighet.
I 13 år har världen varit hans arbetsfält med länder som Kambodja, Laos, Sudan och Irak som tillfälliga hem. De senaste tre åren har han mest jobbat i Stockholm på Försvarets hundtjänstenhet och veckopendlat till Luleå. Några kortare konsultuppdrag utomlands har det också blivit, och snart bär det av igen.
I mitten av januari åker han till Israel som kvalitetssäkringsofficer. Sedan väntar nya uppdrag, eventuellt i Colombia.
– De är intresserade av att jag kommer över och jobbar, men vi får se, säger han och slår ut med armarna.
Hundintresset väcktes tidigt. Efter lumpen i Kiruna flyttade Per-Arne hem till Luleå igen och började så småningom på officersutbildningen på A8.
– Då bestämde jag mig för att skaffa hund, en belgisk vallhund. Jag kunde egentligen ingenting om hundar, det var väl ”vacker tass” och inte så mycket mer. Men jag läste böcker och tränade med den stackars hunden, och gjorde säkert alla möjliga fel man kan tänkas göra.
Så fick han nys om att Brukshundsklubben hade träningskvällar i Måttsund, och åkte dit. Tre veckor senare deltog han i en klubbtävling, i lägsta klassen med lydnad och spår, och vann.
– Efter tävlingen kom domaren, en äldre, lite butter farbror, fram. Han frågade vad jag gjorde, och när jag berättade att jag jobbade på A8 sa han: ”Det ska du inte göra. Du ska jobba hos mig.”
Mannen som såg hans talang visade sig vara chef för hundplutonen på F21, och efter en månad erbjöds Per-Arne en plats. Ganska snart kom han in på minhundar, och när tanken inom försvaret väcktes på att stötta Kambodja med minröjning anmälde Per-Arne sitt intresse:
– Jag var med i en arbetsgrupp som tog fram konceptet, men av familjeskäl var jag inte med på de första resorna ner till Kambodja 1998–1999. Uppdraget från Sida var att utbilda fem operativa team i minröjning vid Kambodjan Mine Action Center.
2001 åkte Per-Arne till Kambodja på ett ettårskontrakt – som blev 13 år. De första två åren arbetade han åt försvarsmakten, men när den slutfört sin uppgift gick uppdraget till en norsk organisation som han blev ombedd att arbeta åt:
– Jag tog av mig uniformen och drog på mig shorts och t-shirt, blev civil men fortsatte med exakt samma sorts jobb.
Jobbet var varierat och förändrades i takt med ändrade förhållanden:
– Till en början var jag mycket på skolan, men när den blev mer självständig gick jag ut och stöttade på fältet. Som mest hade vi 64 hundar som jobbade. Jag följde med och såg till att de tränade och opererade på rätt sätt, samtidigt som jag hade ett öga på skolan.
När fältdelen fungerade bra inriktade de sig på forskning och utveckling, att hitta nya system för hur verksamheten kunde bli snabbare och billigare.
De kambodjaner som antogs till utbildningen hade ofta en bakgrund som manuella minröjare.
– De hade ett hum om hur det funkar, det är en fördel. Hunden är ju bara ett av redskapen i verktygslådan, där alla delar är lika viktiga. Teamet består även av manuella minröjare, olika maskiner och de som hjälper till administrativt för att få jobbet utfört. Allt är styrt i detalj, säkerheten är hög. När det sker olyckor beror det till 99 procent på att någon genat och inte följt bestämmelserna.
Per-Arne har aldrig varit med när någon olycka inträffat, men känner en kambodjansk hundförare som klev på en mina och blev av med ena benet upp till knät.
– Jag besökte honom på sjukhuset några timmar efter operationen. Det första han sa var: ”Det var mitt fel, inte hundens.” I dag är han tillbaka och jobbar som dressör.
Var har fått dig att fortsätta så länge?
– Det blir som ett gift, en livsstil. Det är ett intressant jobb, ett skarpt jobb, om man säger så. Det går inte att slappna av, man måste vara på topp, annars går det dåligt. Och om man själv jobbar på minfälten måste man se till att de andra jobbar på topp. Sen är det ju bra betalt också.
Alla människor han mött, och gemenskapen, är det han uppskattar mest från åren utomlands:
– Tänk dig att se någon som aldrig haft en tanke på att jobba med hundar bli så engagerad och älska sitt djur så mycket, ett djur som man tidigare kanske kastat sten efter. Det är ganska mäktigt, faktiskt, att se den förvandlingen.
Han berättar om kollegor som kommit från ingenting och fått ett helt annat liv:
– I Kambodja fanns det en tjej som jobbade som städerska på det stora träningscentret. Hon kom över varje dag och hälsade på oss och ville klappa hundarna.
När Per-Arne skulle starta en ny kurs tog han in tre kvinnor, och hon var en av dem:
– Hon hade jobbat som städerska där i sju år. I dag är hon instruktör och har en chefsbefattning på träningscentret. För att vara kvinna i Kambodja är det ganska anmärkningsvärt.
Han tittar på det vita vinterlandskapet utanför fönstret, fäster blicken någonstans i fjärran och säger eftertänksamt:
– Det är såna grejer som etsat sig fast. Visst har jag upplevt mycket, varit på en massa platser och sett olika saker. Men det är minnena av människorna som stannar kvar.
Jag läste att det finns 110 miljoner landminor i 64 länder, och att det tar 80 år att få bort dem. Känner du någon gång uppgivenhet?
– När vi lämnade Kambodja beräknades det ta minst 50 år innan det arbetet är färdigt, så det känns ju ganska hopplöst. Men när man är där blir det en helt annan sak. Man röjer på ett område, åker iväg och röjer någon annanstans, och när man kommer tillbaka efter ett halvår står det en skola där. En hel by har etablerat sig, det finns majsfält och risfält. Det gör skillnad.
– Och gör man sitt jobb rätt så börjar man där det behövs mest. Till slut är de minområden som finns kvar belägna på ställen där folk inte är. Även teknologin och systemen går framåt, 80 år är vad vi vet i dag. Det händer saker hela tiden. Så det finns hopp.