Mulla, vagina, snippa, mussla... ”Under (är jag) bar” heter föreställningen som lovat sätta fokus på det kvinnliga könsorganet. Jag går dit med entusiasm och hopp om en riktigt frigjord och fördomsfri show. I alla fall ska, enligt programförklaringen, tabun utmanas och hemliga rum avslöjas.
Men det blir lite av en besvikelse. Många skämt känns lättköpta. Schabloniserade figurer dyker upp, om vartannat, i sketcher iscensatta som intervjuer med inbjudna gäster.
Möjligen då att det i början är spännande då duon Charlotte Lindmark och Mia Westin tar oss med på en anatomisk exposé och bland annat förklarar fenomenet sprutorgasm.
Visst är det modigt att ta sig an temat. Men ändå är det mycket kattens promenad runt den varma puddingen. Eller promenad och promenad... Det är mycket stå stilla och prata på scen. Och när det pratas genus får jag kramp. Inte nu igen. Snälla! Inte mer hbtq-certifiering.
På en binda tar de sedan emot låtsas-sms från publiken. Bland annat från en ”it-kille” som sakta men säkert framstår som en kvinnohatare. En idiot. Sådan är mannen, en som antingen mular snö i nyllet på mellanstadieflickor, eller sticker vårdslösa fingrar upp i kvinnans sköte fastän hon inte vill. Sorgliga bilder minsann, av det kränkta och det kränkande könet.
För mig är detta inget öppnande av hemliga rum. Snarare kraftiga hänglås på redan befintliga.
Tempot sjunker, med mycket transportsträckor och oredigerat sidoprat.
Någon njutning blir det heller inget av. Ägnar man sig åt sånt får man hela muttan söndertrasad av herpes. Sådan är läsarten i en nyckelscen. Ömma tolkningar, om ni frågar mig.
Jag hade förmodligen fel förväntningar. En show av kvinnor, för kvinnor. Så måste det vara. Jag hade inget där att göra.
Hvad vilja vaginan? Jag trodde hon ville dansa, le, njuta. Bli fri.