Skolan och hemmet är de två fysiska platser som Tove Mörkbergs dikter pendlar mellan. Diktjaget är mycket ungt, och har lärt sig läsa: /JAK/JAKEN LEVER I BERGEN/DEN HAR TJOCK PÄLS/OCH HORN/JAKEN ÄTER GRÄS OCH VÄXTER/.
Skolan är en plats för att pussla ihop ord och för att formas i en smältdegel, /Det är ingen skola/det är en masugn/. Skolans erfarenheter och hemmets är skilda åt, två olika världar, den ena offentlig, den andra privat, och därav diktjagets attityd till dem. Skoldikterna är tuktade språkligt, i ett försök att efterlikna hur jagets inre känns där, jämfört med hemmet. I dikterna om familjen är formen mindre sträng och kontrasten mellan Ledig/Skola är påtaglig.
I ett barns värld är ett husdjur en stor sak; separation mellan föräldrarna en än större. Mörkberg laddar dock inte vare sig den älskade kaninen eller separationen så att man upptäcker något annat än just en kanin eller en separation.
Jag kan förstå att strävan efter konkretion och renodling är ämnad att efterlikna tidiga minnens tydlighet, men Mörkbergs gestaltning av dem är åtminstone i min smak för ytlig. /Stefan cirklar med trampbilen/över gården/i natt blir det frost/säger grannen/och ser mot himlen/Stefan trampar vidare/.
När det gäller debutanter kanske recensenten också är en skolfröken, en pedagog och uppfostrare, den som tillrättavisar barnet eller poeten:/Fröken säger/det är en regel/. När det gäller poesi är regeln att det ska vara bra. Mörkberg når inte dit, och även om hon har det poetiska alfabetet inom räckhåll, så formas inte angelägen poesi./Tove lyfter pennan/små bokstäver/ojämn massa/små ord/som försöker vara ord/