Dansken Kim Leines tredje roman Tunu börjar med en rundmålning. Han går från hus till hus i den lilla by han skildrar, knackar inte dörr men lyfter liksom ut dem som bor där och berättar någon episod eller händelse som de varit med om.
Det blir en ström av historier och vardagliga bilder och vi möter barn, vaktmästare, en autistisk yngling, latrintömmarna, han som kör bandtraktor (och går genom isen), en HIV-sjuk kvinna, han som sköter macken, en kvinnlig dvärg, en säljägare som får motorstopp och driver bort på havet.
Egentligen är alltså Tunu en kollektivroman. De på ön lever ett våldsammare liv än vi riktigt kan föreställa oss, exponerade som de är för de krafter som mörker, stark kyla, fattigdom, arbetslöshet, stora barnkullar och väldiga mängder sprit släpper loss.
Öborna har visserligen tillgång till moderna hjälpmedel men ofta fungerar de inte - flyg ställs in, telefoner går sönder, helikoptrar behövs till annat, strömmen försvinner, båtar kan inte lägga till. Och på något sätt kommer deras behov alltid i andra hand.
Vid fyra tillfällen varvas Jespers nätbrev in. Han är sjuksköterska och ny på ön. De blocken bryter perspektivet och varierar berättelsens form. Tolv brev handlar om en graviditet som går snett, en historia som för tanken till Romeos och Julias öden men deras släkter är här oförsonlig. Det förloppet pressar Jesper som känner skuld.
Då Salomon öppnar "diskutek" lever byn upp. Gedion hamnar i havet när han jagar säl och Leine skildrar döden genom vatten och förfrysning lika sakkunnigt som allt annat i denna roman om en svårt köldslagen miljö. Jesper tar för sig bland öns flickor och gifta kvinnor men egentligen är det nog tvärtom: han blir utnyttjad av öns hårdföra damer.
För stora delar av romanen blir referat och det skapar rätt stor distans mellan figurerna och berättarrösten. Leine vill förstås göra denna artfrämmande kultur begriplig. Men Tunu ska ju vara ett fiktivt verk, inte en antropologisk studie. Och gestaltningen tar helt enkelt stryk.
Leine själv är, liksom Jesper, utbildad sjuksköterska och har verkat på Grönland i tio år och mycket i romanen, för mycket för min smak, handlar om ohälsa och vårdproblem. Tunu liknar inte en läkarroman, snarare då en rad sköterskenoveller. Många av de 25 kapitlen handlar om olika, ofta hopplösa fall.
Vi är på Grönland under ett år och när vintermörkret åter anas i slutet av romanen börjar livet ljusna för många i byn. Man får en känsla av att författaren drar på sig spenderbyxorna när han ska skriva det sista avsnittet i boken.