Inbördeskrig är på många sätt värre än andra krig. Stridslinjerna skär rakt igenom samhället, mellan grannar och in i minsta vrå. När striden är över måste vinnare och förlorare leva tillsammans på något sätt. Offrens anhöriga får finna sig i att dagligen stöta ihop med den som angav, torterade eller mördade ens nära och älskade.
Att gå vidare är ingen enkel sak.
Efter det Spanska inbördeskriget 1936-1939 skedde de första decenniernas bearbetning genom att den segrande Francosidan oförtröttligt hamrade in förlorarnas skuld, först genom genom utrensningar och avrättningar, sedan genom censur och propagandanummer. Det skulle inte råda några tvivel om vilka som hade rätt att gå rakryggade på de spanska gatorna och vilka som skulle huka och skämmas.
När generalen och diktatorn Francisco Franco till slut dog 1975 enades de ledande i Spanien om att låta det som varit ha varit. Tack vare det kunde en demokrati införas utan att processen förstördes av krav på hämnd och upprättelse. Men nu, ytterligare fyra decennier senare, har både högern och vänstern i spansk politik börjat använda sig av inbördeskriget som slagträ mot varandra. När vänstern är i majoritet uppmuntras till utforskning av arkiv och massgravar och till att gatskyltar med Francos namn skruvas ner. När högern styr förbjuds uppgrävande av gamla lik med hänvisning till respekt för alla inblandade.
DN-journalisten och författaren Nathan Shachar har skrivit en essäsamling om Spanska inbördeskriget och dess påverkan på landet och dess människor. Det är en tegelsten på drygt 600 sidor. Finns det verkligen anledning till en så utförlig behandling av ämnet i dag? Shachars eget svar är att det Spanska inbördeskriget inte alls enbart var en generalrepetition inför Andra världskriget som det ofta kommit att beskrivas som.
Spanska inbördeskriget var istället den sorts konflikt som utspelats gång på gång de senaste hundra åren, i Finland och Ryssland, i Kambodja och Chile, i Jugoslavien och Syrien. Gamla traditionella värden som religion och familj ställs mot krav på frihet för individen och en ny sorts jämlikhet. Konflikten existerar överallt, men när radikala och oförsonliga krafter blir sidornas starkaste uttolkare, då väntar katastrofen om hörnet.
Sett på avstånd bestod det Spanska inbördeskriget av två läger som slogs mot varandra; den liberala och vänstersinnade regeringssidan mot de konservativa och högerorienterade rebellerna under Franco. Men på marken rasade strider även inom de två lägren. Anarkister och kommunister slogs mot varandra alltmedan de allt maktlösare liberalerna försökte hejda sina bundsförvanters brutala metoder och våldsamma övergrepp på kyrkan och annan överhet.
Högersidan lyckade bättre med att tvinga in sina spretande falanger i den sammanhållna Rörelsen vars överbryggande ideologi kom att vara ett hat mot de som förstört det gamla och fina Spanien: alla de röda förstås, men även liberaler, judar och frimurare.
Hitler och Mussolini var generösa med sitt militära stöd till högersidans rebeller, medan Stalin tog hutlöst betalt (nästan hela den spanska guldreserven) för de flygplan och officerare han skickade till regeringsidan. När krigslyckan sinade drog sig Stalin ur det hela och lämnade regeringssidan och frivilligstyrkorna till deras öde.
Nathan Shachars hantverk är gediget. Hans källor finns såväl bland de enklaste människor som de högsta makthavarna. En av bokens essäer tar avstamp i hans möten med Francos svåger och medhjälpare Ramon Serrano Suñer i dennes våning i centrala Madrid.
Vid sidan av detta besitter Shachar också en historisk och politisk överblick som gör att Spanska inbördeskriget blir en angelägen berättelse för oss, om än långt ifrån enkel och lättbegriplig.