Som invandrarförfattare med mitt första modersmåls kultur som bakgrund har jag alltid hävdat att jag bär på ett stort ansvar gentemot alla människor från det nyfödda barnet till den döende åldringen. Jag som har orden som mitt redskap, jag som älskar ordens skönhet, deras inneboende makt att kunna påverka, jag skriver för alla, från de minsta läskunniga barn till den vars ögon knappt längre ser orden, men ändå försöker läsa.
Jag reser ragg inför fraser som: "nu ska vi satsa på barn, på barnkultur, på barnböcker". Vadå, ska vi mata våra barn med en rosaröd utsmetad verklighet när världen runt omkring oss förvandlas till en obegriplig grym verklighet där barn dödas urskiljningslöst och likaså vuxna, där vi ser på när barn liksom deras mödrar svälter ihjäl medan deras fäder och bröder är ute och krigar och detta endast för att vapenindustrin vill sälja sina förintelsebringande, alltmera avancerade vapen.
Barn kan se, kan höra, kan känna och det från det ögonblick de börjar utvecklas i moderlivet. Bara det bästa är gott nog för barnen. Bara det bästa utvecklar deras sinnen. Och vad ger vi dem? Puttenuttiga barnböcker med förenklat innehåll, så förenklar att det är skrämmande.
Jag vill inte ha barnböcker, inte till mina barnbarn och inte till alla andra barn. Vi har en 2000-årig europeisk litteraturtradition, ännu äldre om vi ser till alla högtstående kulturer som redan fanns när vi levde som samlare utan ett enda skrivet ord. Allt har skrivits, allt finns att läsa. Låt barnen ta del och som vuxna vara närvarande. Läs med barnen, svara på frågorna. Framför allt läs själv och aktivera dig, tänk djupare och djupare. Ta in barnen i denna resa. Ge dem dina funderingar. Sök efter svaren i böcker, i bilder, sök, var aktiv för barnens skull och framför allt för din egen skull, för att ur ökande kunskap förstå ögonblicket, för att sedan förkasta, eller behålla och går vidare.
I min värld finns inga barnböcker, inga ungdomsböcker, i min värld finns böcker, böcker och bara böcker i samband med allt rund omkring som måste upplevas, som vi måste känna på, höra på.
Inga pluttinuttiga planer där vi ger barnen något kulturellt lågtstående och gör utvärderingar som ger beröm åt vår duktighet, fast vi vuxna vi var och är aldrig riktigt närvarande. Men i en kulturplan som har tagits av ointresserade politiker ser det bra ut, vi satsar pengar, mycket pengar på improduktiva ungar. Se på oss hur generösa vi är, "skitsnack". Vi är dumma, korkade som inte ser livet som pågår runt omkring oss. Vi ser inte den vidriga, den växande grymheten som omger barnen, som omger oss vuxna, för vi vill inte se.
Och jag skriver mina ord till berättelser och de växer och jag lägger ut mina texter och jag ger dem till mina barnbarn som rätt ofta förfäras, för de läser om min verklighet och den var förskräcklig och inget barn borde få växa upp i en sådan verklighet och vad gör vi? Låter vår nuvarande verklighet bli allt grymmare så ofattbart grymt. Vi frågar oss aldrig, vem ska trösta knyttet, vem kan trösta knyttet, vem kan trösta oss?