Imponerande improvisationer - men lite genrepskänsla

Konsert
Kurt Elling
Norrbotten Big Band
Kulturens hus, Luleå
Fredag 9 januari

När Kurt Elling glider in på scenen efter Norrbotten big bands inledande Palt Seanuts av Tim Hagans, gör han det som en Las Vegas-stjärna - pekar med båda pekfingrarna mot Hagans, som för att säga "you´re the man".
Fast han är förstås själv "the man" den här kvällen - den inbjudna stjärnan.
Med klasar av grammisar för sina jazzskivor har Kurt Elling skaffat sig en självklar position som en av de främsta manliga sångarna inom jazzen.
Men det känns trevande inledningsvis. Som om Elling och bandet känner på varandra och de nya arrangemangen. Det låter faktiskt inte helt färdigt i alla avseenden. Det är luddigt i kanterna och jag misstänker att konserterna i Stockholm och Umeå nog blir vassare och mer samspelta. Det är helt enkelt lite genrepskänsla över några nyare arrangemang i konserten, medan exempelvis inledande Palt Seanuts sitter som ett smäck.

Men Kurt Elling gör mig ändå inte besviken. En snabbare tunga får man leta efter och hans virtuositet imponerar när hans röst spänner över närmare fyra oktaver. Till exempel i Wayne Shorters Speak No Evil, som Elling satt text till (även om den på grund av ljudet hörs lite dåligt). Han imponerar också med sin ekvilibrism i John Coltranes Resolution.
Och i Don Gorolnicks Night Town visar Elling att han dessutom har den där rätta känslan för att läsa poesi från scenen.
Det är också intressant att höra hur Elling fixar att skifta mellan den progressiva jazzens utforskningar och mer lyriskt material. För Tim Hagans vackra ballad Love Smiles låter riktgt bra och avslutande My foolish heart är minnesvärd.
Men det som ändå sitter starkast i minnet från konserten är Ellings improvisationer. När jag intervjuade Kurt Elling här om dagen sa han att bara gud vet varför hans bandkompisar lät honom improvisera när han gjorde sina första trevande försök utan några kunskaper om jazzharmonier.
Men vi ska nog tacka gud för att de lät honom hållas.