Kultursekreteraren Lennart Lantto tar med oss på en guidad tur genom Kiruna stadshus, som är en nybliven femtioåring, tillsammans med informatören Jan Viinikainen. Båda brukar ha visningar i den världskända byggnaden - som faktiskt heter Igloo.
- Just det är det få som vet om, konstaterar Lennart Lantto och för ett resonemang om att ord som kubik, kvadrat och fyrkant ligger närmare till hands när man ska namnge en byggnad som är utformad som en kub med 49 meter åt alla håll.
- Men det handlar om ingången till själva stadshuset, fortsätter Lennart Lantto.
- Det är trångt och lite mörkt när man är på väg in i huset, sedan kommer man in till stadshushallen där det är högt till tak och öppna ytor. Där kommer namnet Igloo ifrån.
Vi står inne i stadshushallen, på terazzogolv från Italien, och ser på träräckena som pryder trappan på väg upp till våning ett, där bland annat kommunalrådet har sitt kontor.
Träräckena är gjorda av amerikansk furu som importerades enkom för Kiruna stadshus. Själva stadshuset innerfasad är beklätt med handslaget tegel från Holland. Ursprungsbudgeten för bygget, som startade den andra maj 1959, var 6,9 miljoner kronor. Slutnotan blev nästan det dubbla, tolv miljoner kronor.
Dyrast blev Bror Marklunds klockstapel gjord av stadens eget järn.
När arkitekt Artur von Schmalensees stadshus förverkligades dög bara det finaste materialet och allt skulle vara av högsta kvalité. Stadshushallen var i miss mån inspirerad av Blå hallen i Stockholms stadshus och ribban var skyhög.
Lennart Lantto håller det för osannolikt att en budget för en offentlig byggnad skulle kunna överskridas idag på samma sätt som gjordes för femtio år sedan när stadshuset byggdes. Det handlar om närmare hundra procent. Det är en rejäl felräkning från start - eller ett bygge som inte tog hänsyn till planen. Notan stod Kiruna kommun för. Lennart Lantto tror inte heller att material kommer att transporteras lika fritt från olika länder och världsdelar när det nya Kiruna stadshus ska byggas. Idag är trenden snarare att mycket ska vara lokalt och närproducerat.
Men inte heller på den tiden var tillvägagångssättet av bygget av stadshuset okonventionellt - det debatterades stundtals kraftigt i bland annat pressen om uppförandet. Hela byggprojektet blev dessutom ett helt år försenat. Stadshuset invigdes april 1963 och då var allt heller inte helt klart.
Kiruna stadshus skulle bli Kirunabornas vardagsrum - en tanke som också blev verklighet. Studentbaler, dansuppträdanden och fester har avlöpt varandra under årens lopp, liksom demonstrationer och protestmöten. Åsa Larssons Solstorm filmatiserades delvis i Kiruna stadshus. Dessutom är stadshusets en konsthall, med konst för miljoner på väggarna från bland annat samlingen som gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm köpte eller fick av konstnärsvänner som Carl Larsson, Prins Eugen, Christian Ericson, och Anders Zorn.
För Kiruna har det varit en stolthet att kunna visa konst öppet och gratis för allmänheten- och även våga ta riskerna med vad öppenheten innebär. Artur von Schmalensees grundtanke med bygget var nämligen öppenhet och transparens. Lennart Lantto konstaterar att folket har visat stadshuset och dess föremål stor respekt. Incidenterna har varit få, närmare bestämt bara två. En tavla av John Bauer blev sprayad av en arg medborgare med negativa ord riktade mot en folkvald. Då var dock glaset och ramen i så gott skick att tavlan inte skadades och klottret kunde tas bort.
Den andra händelsen är att en träackja ur Lars Levi Sunnas välkända skulptur av samernas liv blev stulen för fem år sedan. Nu står där en ny ackja sedan 2012 av Lars Levi Sunna. Han gjorde en ny likadan som originalet för en nota på åtta tusen kronor. Tittar man så ser man att den ackjan har en annan färgnyans än skulpturen och dess detaljer i övrigt.
Snart stängs dörren till Kirunas vardagsrum. 2016 ska ett nytt stadshus stå färdigt i och med sprickbildningen som sker på grund av gruvbrytningen. När stadshuset ska börja rivas är oklart, men troligt är 2017. Men fram tills portarna låses ska inte byggnaden eller dess interiör få förfulas. Kommunfullmäktiges svarta skinnstolar har klätts om av en lokal entreprenör. I samma rum fanns fram till årsskiftet lingardiner i originalskick. Gardinerna var så slitna efter femtio år i tjänst att vissa stycken föll ihop och det fanns fula revor i tygerna. Nu hänger nya transparenta gardiner och släpper in vårsolen i salen. Glasfönstret från rummet ut mot korridoren inne byggnaden täcks också av nya gardiner som tillåter insyn.
- Jag skämdes när vi tidigare hade en svart gardin där. Hela tanken är att folket ska kunna se in till makten, från alla håll. En öppenhet ska råda, säger Lennart Lantto.
Intill fullmäktigesalen ligger ett rum i blått som tidigare kallades för biblioteket. Lennart Lantto antar att rummet är unikt i sitt slag. Ofta får en tavla anpassa sig efter inredning, i rummet har det skett precis tvärt om. Först fanns konstnären Helmer Osslunds verk "Höstliga färger i fjället" och utifrån den tavlan inreddes hela rummet. Ljusblå mjuka heltäckningsmattor, lampor från Orrefors i taket, bokhyllor i samma mjuka blå ton som återfinns i tavlan och skinnfåtöljer från den danska designern Axel Kjaerholm som privatpersoner velat köpa för 50 000 kronor. Styck.
- Stolarna är naturligtvis inte till salu, men vi får folk som vill köpa dem hela tiden.
Idag används rummet inte som bibliotek. Böckerna om bland annat tekniskt underhåll och praktisk barnuppfostran har inte bläddrats i sedan sjuttiotalet gissar Lennart Lantto. Helmer Osslundsrummet - som det numera kallas - är i stället ett rum för borgerliga vigslar och personalsamtal.
- Den här idén om att skapa ett rum utifrån ett konstverk tar vi med oss till det nya stadshuset. Det ska finnas ett sådant rum igen, men vi vet idag inte vilket verk som ska stå i centrum.