I väntan på revolutionen
BOKDen stulna romanenNawal El SaadawiÖversättning: Marie Anell Ordfront förlag
Foto:
Politik har alltid varit viktigt för den egyptiska författaren, och läkaren, Nawal el Saadawi. Och hennes sjätte roman på svenska, Den stulna romanen, är inget undantag.
Åttioåriga el Saadawi är inte nådig mot det hon ogillar. "Post-modernt slavsystem", är en beskrivning från hennes läppar när det gäller dagens samhälle i stort. Den vassa tungan har renderat henne både fängelsestraff och perioder i exil. Men bland kvinnor i Mellanöstern i allmänhet och Egypten i synnerhet har hon närmast ikonstatus som feminist, fast hon själv hellre kallar sig humanist.
Den stulna romanen är en berättelse om ett samhälle i förfall. Det handlar om människor från det maktbärande skiktet i Egyptens huvudstad, Kairo. Som genom arv, tradition, ögontjäneri och maktspel skaffat sig position i samhället. Och inte minst, genom att ständigt gå med höjt fuktigt finger och känna vart vindrarna blåser. Förljugenhet är gemensamt för dessa så kallade samhällets stöttepelare. Inte minst mot sig själv.
Det är bland annat därför Bodour al Khartiti, till vardags litteraturkritiker på en ansedd tidning, stiger upp på nätterna och skriver. Hon, eller hennes inre och modigare jag, Badriya, skriver om ett annat liv och en annan tid med Nesim och revolutionen.
Är det hennes undermedvetna och ärligare jag som driver upp Bodour på nätterna? Allt medan maken, som hon avskyr, ligger och snarkar med öppen mun. Eller finns där i botten också det oläkta såret över att ha lämnat ett barn, en flicka med oförglömliga irisar, på gatan?
En flicka vars namn, Zina Bint Zinat, emenerar från kvinnan på gatan som blev hennes mamma. Och ett namn som Zina stolt bär, till förtret för de religiösa väktarnas så kallat gudfruktiga män.
"Bilden av henne lämnar mig inte mitt minne", är Bodours dotter Magiidas ord om Zina, flickan från gatan som den kvinnliga musikläraren i skolan beskivit som "Egyptens Mozart" på grund av hennes osedvanliga talang med både röst och andra instrument. Magiida är kluven inför sin skolkamrats förmågor, men eftersom hon är upplärd att inte visa känslor tiger hon still. Också olycklig över att förväntas älska det skrivna ordet, när hon egentligen hatar det.
Ja, flertalet av människorna i el Saadawis roman är sannerligen inte lyckliga. De är som ryska dockor där det yttre officiella mest liknar ett skyltfönster, medan de längre och längre in kan hitta sitt sanna jag. Om de vågar och vill känna efter. Men ställd inför utsikten att tappa position i samhället kan man gå över ett och annat lik. Kanske också sitt eget, moraliska?
Nawal el Saadawis roman växlar mellan att vara en relativt normalt berättad historia, och en sorts talarstol där författaren genom olika alter egon (jag läser det så) bannar världens utveckling i stort och smått, med betoning på patriarkatens och den religiösa nyväckelsens förfärlighet vad gäller kvinnors situation.
Saadawis hjältinna, Zina Bint Zinat, står för ljuset och hoppet. Musiken, det vill säga konsten, och vetenskapen ställs mot Bodours kusin, Ahmed. Han var marxisten som blev tvivlare och sedan genom att studera de tre heliga böckerna blev en Gudskrigare och en emir med privat vaktstyrka.
Det är en svartvit värld där ont ställs mot gott och det är inte svårt att ta ställning. Men - alltid detta men - som roman blir det stundals lite för pamflettartat. Även om jag kan roas av de one liner-liknande uttryck Saadawi generellt fäller över män och mäns agerande. Då och nu.
Hur det går i kampen ska jag förstås inte avslöja. Eller med Bodours ambition att skriva en roman. Läs boken, det är den värd. Många av frågorna el Saadawi ställer i romanform är viktiga och tyvärr troligen tidlösa.
Bokens egentliga huvudperson är dock undertryckta känslor, om man kan säga så. Och vad de i kontexten av ett på många sätt sjukt samhälle kan göra med individer, skildrar Saadawi med säker penna. Hon, den förbannade men obotligt troende på den kommande revolutionen, har ju bott i ett sådant samhälle de flesta av åren sedan hon föddes 1930.
Vad hon skulle säga om denna text kan jag bara ana.
Litteraturkritik är att putsa andras skor, mer begåvade människors arbete, säger Bodour al Khartiti i Den stulna romanen. Tja, kanske det. Hursomhelst också det ett ämne i Nawal el Saadawis 265 sidor tjocka alster.
Så jobbar vi med nyheter