I ungdomsårens limbo

När Rasmus Lindberg tar sig an "K+M+R+L" är det med ambitionen att visa på den unga generationens dilemma. För i limbot mellan gymnasiet och karriären verkar valen plötsligt så livsavgörande. "Varför blev egentligen de här besluten så svåra?" frågar sig Lindberg.

Foto: Bengt-Åke Persson

Kultur och Nöje2009-03-04 06:00
Norrbottensteaterns uppsättning av K+M+R+L blir Rasmus Lindbergs allra första regiuppdrag efter examen från Dramatiska insitutet. Men regidebut kan man egentligen knappast kalla det. Han har redan belönats ett flertal gånger både som regissör och dramatiker. I Luleå har vi nyligen sett honom regissera både Tant Blomma och Maja Runeberg sätter upp Medea, och Riksteatern turnerade nyss i länet med hans nyskrivna Förödelsedagsbarnet.
Men Mattias Anderssons K+M+R+L har länge varit ett drömprojekt, berättar han.
- Den är fantastiskt välskriven och har varit en av mina favoriter i säkert tio år. Den är väldigt modern i och med att den hoppar blixtsnabbt mellan scener, vissa sker helt parallellelt och glider i varandra. Och det tycker jag är talande för det "myspacesamhälle" vi lever i. Ingenting går från a via b till c, utan världen är mer komplext uppbyggd än så. Det är mer en studie i orsak och verkan, för man vet aldrig var saker egentligen börjar eller slutar.

I K+M+R+L tar sig verkligheten uttryck genom fyra ungdomar; Kaj, Maj, Roger och Linda. De befinner sig i ett välkänt limbo, den där tiden efter gymnasiet men innan karriären som blir allt längre för varje generation. Det är alfa-kassa, fempoängskurser på universitetet och ströjobb i väntan på livet.
- De här människorna är på något sätt förlamade av alla möjligheter. De sitter fast samtidigt som de drömmer om att lyckas och under tiden lever de ett slags ungdomsliv som de börjar bli för gamla för. De skjuter upp beslut som är svåra - och det tycker jag är intressant. Varför blev egentligen de här besluten så svåra?
Och även om de fyra har likartade förutsättningar så väljer de att se livet ur olika synvinklar.
- Jag har valt att tolka karaktärerna som att två av dem ser livets möjligheter medan två av dem blundar för dem. Och för de som ser glaset som halvfullt går det helt enkelt lite bättre. Kanske är det en slags karmaeffekt, eller så kan det vara att de helt enkelt övertolkar livet. Det lämnar jag till betraktaren, säger Lindberg.
Sökandet efter meningen med livet har en central plats. Men Rasmus Lindberg har valt att lämna den religiösa biten därhän.
- I pjäsen finns visserligen den religiösa aspekten, men vi har valt att tona ner den. Istället fokuserar vi på varje människas uppgörelse med sig själv.

Men det har varit ett hårt jobb, erkänner Lindberg.
- Den här pjäsen är lurig och jättesvår eftersom den är skriven på ett väldigt filmiskt sätt. Scenerna är korta och fragmentariska och nästan alla partier utspelar sig på olika fiktionsplan. Här finns spelscener och berättande scener, monologer med publiken som motpart och inre monologer, sångpartier och koreografiska moment... väldigt många olika plan av realism helt enkelt. Och det kan ibland vara svårt att göra utan att det uppfattas som pretentiöst och obegripligt. Men det är samtidigt en av de saker jag gillar med pjäsen - att den är så ombytlig, nästan komplett. Det, och att den kastar sig mellan allt från råa sex- och spritskämt till lyrik och meningen med Gud.
Det sammanhållande kittet har fått bli musiken.
- Den är en stor del av pjäsen. Martin Sundbom har gjort ett riktigt hästjobb och komponerat 75 minuter musik, berättar Lindberg.

Och fastän K+M+R+L har premiär på lördag känner sig inte Rasmus Lindberg "färdig" med pjäsen. För färdig, menar han, blir inte en uppsättning förrän den spelat klart.
- Det är klart att det är regissörens uppgift att välja mellan olika saker - det kan vara allt från hur lång tid det ska ta att hälla upp kaffe till hur en replik ska sägas. Någon måste ju liksom hålla ihop allt. Men jag skulle också vilja säga att en regissörs främsta uppgift är att under repetitionerna göra något stabilt som sedan kan utvecklas av skådespelarna. Man vill lämna dem med en grund som de kan bygga en egen relation med publiken på. Siktar man på att göra en "färdig" föreställning som man sedan bara upprepar tror man antingen att man håller på med film eller så använder man skådespelare som en sorts mannekänger. Teaterns styrka är ju just att det som händer under en föreställningen händer här och nu och kommer aldrig igen.
- Se bara på oss. Förra veckan pratade Maja skånska och nu har jag bett henne att tala lulemål. Nej, en pjäs är aldrig helt fix och färdig bara för att premiären närmar sig, säger Lindberg och skrattar.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!