I skärgården frodas konsten

Det är tidig morgon och solen spricker precis fram mellan molnen i hamnen. Havet ligger blankt som en spegel och bekräftar det sjörapporten kvällen innan förutspått. Det kommer att bli en fin dag för en båttur.
Fotograf Pär Bäckström och jag har packat picknickkorgen med allehanda godsaker och beväpnat oss med sjökort. Pärs lilla femmetersbåt gör tio knop, men räcker gott för en dagstur mellan öarna. Vi har hört om alla dessa platser i skärgården där konstnärerna slår sig ner för att hämta inspiration till sitt arbete. Vissa av dem ställer till och med ut sina verk för båtburna betraktare. Någon privatperson har startat galleri.
Så nu är tanken att åka lite på måfå och se vad man kan stöta på.

Efter morgonkaffe och kanelbulle lägger vi till vid fiskelägret på Junkön. En liten färgglad skylt annonserar glatt om galleri Agda och Valborg.
En kort promenad leder fram till den vackra 1800-talsgården där systrarna Agda och Valborg Sundvall bodde en gång i tiden. De nuvarande ägarna Margareta och Sten-Ove Hjelte hälsar oss ute på gårdsplanen.
- Sundvallsgården är nog ungefär 250 år gammal, berättar Sten-Ove.
- Från första början föddes det nästan bara pojkar här, och de blev lotsar, sjömän och tullare. Men sista generationen blev det fyra flickor. Min egen mormor flyttade ut efter att morfar skidrat över från Jämtön och friat, och en annan av systrarna blev bondmora på fastlandet. Men mormors systrar Agda och Valborg blev kvar. Här levde de hela livet, jobbade och slet. Själv brukade jag ofta åka hit över somrarna när jag var liten. Och nu har vi byggt egen sommarstuga.
Tills för några år sedan hade den gamla gården stått tom, lite som ett museum över den tid som varit. Men för tre somrar sedan fick makarna Hjelte en idé. Margaretas akvarellintresse fick dem att inse att huset mycket väl skulle kunna bli ett galleri.
Varje sommar bjuds därför ett antal konstnärer och konsthantverkare in för att visa sina alster. Här finns vackra textilier, små emaljer och träsniderier varvat med smycken och målningar. Varje vecka finns någon av konstnärerna på plats.
Och den här sommaren har nästan två tusen människor besökt galleriet.

Väl ute på havet igen föreslår Pär en tur ut till Brändöskär, en av öarna som ligger längst ut. Han vill visa en skulptur som en gång gjordes av den numera bortgångna konstnären Erik Marklund. Vår båt tuffar troget på och efter ett ganska bra tag är vi framme - och visst var det mödan värt.
Ute på ett skär står en ensam Kristusgestalt och blickar ut mot horisonten. Vid första anblicken ser statyn ensam ut, men sedan ser vi att Kristus har sällskap av både fåglar, fiskar och en och annan sjöfarare. Statyn har händerna utsträckta, nästan som om den är beredd att stå till tjänst om någon kommer i sjönöd.
Och det där med att Kristusstatyn liksom vakar över Brändöskärs resenärer talar också konstnären Ola Taube om, lite senare över en kopp kaffe med tillhörande marmeladskorpa.
För när vi lägger till vid bryggan i den trygga bukten där det lilla idylliska fiskesamhället på Brändöskär ligger är det Ola Taube som står och vinkar vid första sjöboden. Fru Taube vinkar också, där hon sitter i solen vid ett väderbitet träbord och rensar en jätteskörd av åkerbär.

Ola Taube är själv bekant med skulpturer i skärdgårdsmiljö. För fyra år sedan invigdes hans verk Bottenvikens änglar som tronar på en lätt sluttande klipphäll. Det är tre geometriskt stiliserade avbilder av hornsimpor, denna fisk som ratats och hatats av fiskare under så många år.
- Fast jag tycker att simpor är jättevackra, berättar Taube.
- Jag tycker att de är så levande med sina långa böljande fenor. De ser faktiskt nästan ut som änglar.
Det rostfria stålet som skulpturerna är gjorda av blänker i solskenet, precis som det är tänkt.
- Nästan var man än befinner sig blir det en solkatt. Det var därför jag ville ha de blanka, rena ytorna - statyerna ska leva i ljuset och ständigt ändra sig. Sedan tyckte jag att det var ganska spännande med de raka linjerna ihop med de levande formerna, det blev ett intressant motsatsförhållande.
Men Bottenvikens änglar är bara det senaste i raden av Taubes konstnärliga insatser på Brändöskär. I över 15 år har han varje sommar ställt ut sina verk i sin ateljé som ligger en bit upp i sluttningen från fiskeboden sett.
- Jag har ingen utställning i år i och med att jag mer och mer övergått till skulptur. Men vi får se hur det kan tänkas bli i framtiden - många vill att jag ska fortsätta.

Ett stenkast därifrån ligger Erik Marklunds gamla ateljé. Numera är den en av de stugor som kommunen hyr ut till allmänheten.
- Det var faktiskt jag som förelog att kommunen skulle köpa in den och erbjuda kulturstipendiaterna en eller två veckors gratis vistelse där. Brändöskär profileras ju trots allt lite som en "konstnärsö". Och de tyckte att det var en jättebra idé. Fast sedan har det inte blivit något av det, så jag tycker nog att de har svikit.
Medan paret Taube jobbar vidare med åkerbären tar Pär och jag en promenad upp till det lilla kapellet. Här finns visserligen inte några mängder med konst, men själva huset andas kulturhistoria. Vi läser en berättelse om en tragisk drunkningsolycka, och betraktar väggarna där hundratals år passerar revy i signaturer med snirklig stil.
Den sena eftermiddagen lovar tilltagande vind så vi tar vägen hem genom trängre öpassager. Gamla, röda stugor står fortfarande stadigt på klipphällarna, grånade bryggor nosar längre och längre ner mot vattnet. Fåglarna börjar fiska efter middagsfångsten och solen får vågtopparna att glittra.
Visst finns det konst i skärgården, men också skärgården är ett konstverk.

I skärgården frodas konsten

Det är inte bara i staden man kan se konst. För den som tycker om att färdas med båt i skärgården finns flera smultronställen. Det gäller bara att hitta dem.