Det är inte så lätt att skapa nerv i en teaterpjäs om en kvinnlig pionjär som Ester Blenda Nordström (1891-1948).
Det hon gjorde var visserligen uppseendeväckande på sin tid. Hon bedrev undersökande journalistik under täckmantel, synliggjorde samernas levnadsvillkor, levde periodvis ihop med en annan kvinna och skrev normbrytande barnböcker. Hon drog tidigt nytta av de nya möjligheter som lyckligt lottade kvinnor kunde ha i början av 1900-talet. Imponerande och viktigt. Men finns det ett drama i hennes liv som kan sätta klorna i oss även i dag?
Tornedalsteaterns pjäs om Ester Blenda Nordström, Ett djefvla solsken, hade passande nog sin premiär på Internationella kvinnodagen. Spelplatsen är Jägarsalen i Hjalmar Lundbohmsgården i Kiruna, också det ett lämpligt val. Här umgicks verklighetens Ester Blenda Nordström med den berömde gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm i samband med att hon tog anställning som nomadskollärare i Saarivuoma sameby, något som resulterade i en artikelserie och en bok. Lundbohm hjälpte henne med finansieringen av boken.
I Yvonne Grönings manus blir Hjalmar Lundbohm delvis en del av det manliga förtryck som Ester Blenda Nordström hade att kämpa emot. Lundbohm och de diktare och konstnärer som han omgav sig med, ville se kvinnan som en prydnad, en blomma. Hon låter sig visserligen tjusas och går till sängs med honom, men när han somnat smiter hon ut i natten tillsammans med den kvinna hon älskar.
Det är en lite för enkel match. Den gamle gruvdisponenten kunde inte binda en kvinna som Ester Blenda Nordström. Hon hade det gott ställt och kunde välja sitt liv. Hon är uppmuntrande som förebild, men kanske inte så representativ för alla de miljontals kvinnor som än i dag tvingas underordna sig män i både hemmet och i arbetslivet.
Det som däremot får pjäsen att bränna till en smula är gestaltandet av tomheten som Ester Blenda bär på. Vad livet ska innehålla för den som gått sin egen väg, brutit ny mark och blivit omsvärmad? Vad händer sedan?
Regissören Markus Forsberg har låtit huvudpersonen gestaltas av två skådespelare som bär varsin sida av Ester Blendas personlighet. Gun Olofsson är svårmodig och eftertänksam, Lisa Hennix Raukola glädjefull och utmanande. Det är snyggt gjort och inte alls så schablonmässigt som det kanske låter på beskrivningen. Gun Olofsson och Lisa Hennix Raukola ger också röst och gestalt åt alla de andra personer som Ester Blenda möter.
Jägarsalen är inte mycket större än ett vardagsrum och publiken sitter mycket tätt inpå skådespelarna. Hjalmar Lundbohms gamla “rum för jakthistorier” är en ingen dum teaterlokal.