I Patrick Modianos litterära spår

Skuggor.  Boulevard des Invalides.

Skuggor. Boulevard des Invalides.

Foto: Tomas Polvall

Kultur och Nöje2014-12-10 03:16

Utförligheten känner inga gränser. Patrick Modiano kan skriva om ingenting så länge att man förstår att det är någonting. Vad det är svårare att förstå. Författaren kan inte låta bli att förlänga hur många meningar som helst med upplysningar så banala att det inte går att undvika frågor om vad som är meningen. Bra svar saknas, inte för att svar inte ges, men svaren passar inte till frågorna som blir allt fler under läsningen.

Nuet i Modianos värld är bräckligt. Minnet fyller så mycket att nuet försvinner, men gatorna och byggnaderna finns, som påminnelser om att tidens gång kan vara så långsam att den inte märks.

Staden är så påtaglig att personerna blir kulisser, försvinner gör de aldrig, men de blir skuggor i en svartvit film, i extrem ultrarapid. Under sina vandringar grubblar personerna ständigt på sådant som hänt. Sökandet efter det förflutna sänker tempot. Minnesbilderna är långsammare än nuets upplevelser.

I Modianos romaner blir det förflutna till något samtidigt. I en kommentar till Proust påstår han att det förflutna alls inte är något som bara har hänt, men inte heller något som händer, utan något som befinner sig i skilda tempus samtidigt. Den subjektiva uppfattningen av tid förklarar romanernas ogripbara karaktär. Ord för ord är det inte svårt att läsa Modiano, men det är svårt att fixera de bilder läsningen skapar.

Gatorna finns och byggnaderna, skriver jag igen, mest för att övertyga mig om att det förhåller sig så, men ibland tvivlar jag under mina parisiska irrfärder. Jag är på plats för att fånga stämningen i Modianos roman Nätternas gräs (Grate). Utan Per Arne Tjäders fina vägledning GareD´Austerlitz– en bok om Patrick Modiano (Daidalos) hade det blivit ännu svårare.

Jag tänker ofta på andra författare under läsningen, för att Modianos romaner så uppenbart skildrar något som är mer fiktivt än dokumentärt.

Beckett är en återkommande tanke, väl mest för att jag har läst honom sedan tonåren. Medan Becketts personer blivit stillasittande i sitt sökande går Modianos romanpersoner rastlöst omkring och letar. Efter vadå tvingas läsaren fråga. Utan att få svar. Jean, huvudperson i Nätternas gräs, går och går, utan att komma fram. Becketts luffare väntar och väntar, utan att någon kommer fram.

Läsare av Beckett och Modiano väntar på att romanpersonerna vinner klarhet över vad de söker. Förgäves. Tidigt inser man att facit saknas, men det är inget hinder för ett envetet sökande, varken för romanpersonerna eller läsaren.

På väg till Rue Vandamme blir Jean övertygad om att han kommer att hinna i fatt sina minnesbilder, att han ska finna en fasad där sprickorna till det förflutna är så stora att han kan glida emellan och återfinna allt som det en gång var.

Förhoppningarna är lika tröstlösa som mina försök att med en lista på gatunamn finna romanens atmosfär. Modiano är besatt av gatunamn, men, som Tjäder visar, rymmer namnen så divergerande förbindelser till historien att det blir absurt att genom ett massivt vandrande komma fiktionen nära.

Jag upptäcker det när jag vandrar på Boulevard de Clichy mellan Place Pigalle och Place Blanche och hamnar i Henry Millers värld. Jag viker in på en tvärgata. Rue Rachel leder mig bort från larmet på boulevarden och rakt in i döden, eller, för att var mer exakt, så hamnar jag på Montmartre kyrkogården.

Det finns dock, intalar jag mig själv, en slags förbindelse mellan rofylldheten på kyrkogården och den långsamma prosan i Patrick Modianos romaner.

Inte bara läsarna har svårt med orienteringen, romanfigurerna har det också. De hamnar på platser där de tvivlar på om byggnaden de sökt verkligen har funnits.

Ett försök att jaga bort tvivlet är att anteckna. Jean, huvudpersonen i Nätternas gräs, gör det, ja mer än så; han är besatt av att anteckna. Det blir ett försök att skapa ordning: ”Vi undviker ju att skriva ner de mest intima detaljerna i vårt liv, av fruktan för att de inte ska tillhöra oss längre när de väl har fästs på papper.”

Henry Miller gjorde det motsatta. Han skrev om de mest intima detaljerna i sitt liv, övertygad om att öppenheten var vägen till den frigörelse hemlighållandet hade förhindrat.

Patrick Modianos förhållningssätt är det motsatta. Han skriver inte om intima detaljer. Vad detta undvikande får för konsekvenser eller varför det sker skulle kräva en lång analys och jag är inte säker på att svaret blivit tydligt, ingenting är tydligt i Patrick Modianos romaner. Jag inser att kan uppfattas som nedgörande kritik, det underliga är att jag inte upplever det så.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!