I paradiset...

Vi sitter nära röset, på öns högsta punkt, i lä bakom en stenskärm, nära blåbärsriset. En tanker kommer seglande därute. Så lätt den verkar, snart lyfter den och försvinner bland molnen. Nej, den rundar ett hörn vi inte såg och blir borta. Det är väl jordens krökning som döljer den, havets rygg.
En lärka hänger i luften och snattrar oavbrutet.
"En gång kom jag till paradiset", skrev Martinson i en sen dikt. "Det var tomt", lade han till. En knalleffekt. Det blir nästan svårt att starta om dikten.
Ja, inte för Martinson. Han stod, fortsätter han, i en övergiven by och såg en tom skola men kunde höra hur barnen lekte, de hade rast men syntes inte. Och lärarinnan kom honom till mötes. Han såg henne inte men gräset rörde sig "för hennes osynliga steg". Hennes ögon var "himlen över skogen".
Då stannade han till. "Ett enda steg till och jag hade själv varit som hon osynlig."

Kanske var han frestad att ta ett kliv in i sin egen dikt och försvinna. Det finns en sådan makt i poesin, den kan sluka oss. Och om man verkligen blir en del av paradiset finns nog ingen väg tillbaka. Då stiger man ut ur sig själv och förlorar sin egen röst, ett dödligt predikament för en diktare.
Ja, tar man de där sista stegen och kliver in i paradiset blir man själv osynlig, en del av platsen, man blir "himlen över skogen", fågelsången och gräset på marken. Det är i alla fall svårt att tro att man förblir människa. I paradiset blir man paradisisk.
De flesta tänker sig nog annars paradiset som ett femstjärnigt hotell med fantastisk service och tusen bekvämligheter. Själva skulle vi gärna ha dass i paradiset, diska på en bänk i trädgården och nyttja brunn med pump om vi bara fick leva som vi gör här på ön. Fast vi vill ju gärna kunna fara hem när det passar oss. För att tvätta och veckohandla.
En vit fjäril kommer fladdrande, sitter stilla en sekund och vimsar sedan vidare. Hennes öga består av tusen linser. Så kommer det kanske att vara i paradiset, slår det oss plötsligt; där blir vi alla facetter i Guds öga.