Claudia Pineiros bästsäljare, Las viudas de los jueves, kom ut 2005 och först nu på svenska med titeln Torsdagsänkorna. Varför har denna omtalade roman om det rätt skruvade livet i ett samhälle tagit så lång tid att nå svenska läsare?
Den speglar en utveckling där materiellt och ekonomiskt välbeställda frivilligt låser in sig och lever, förutom då de eventuellt jobbar. Altos de la Cascada är ett sådant bostadsområde i utkanten av Buenos Aires. I denna ö, i ett hav stora sociala spänningar lever ett antal familjer och är sig själva nog.
Det är till exempel strängt förbjudet att ha tvätt hängande så att det syns utifrån. Regler är regler och måste följas för medlemmarna i Las Cascadas, berättar Virginia Guevara som är fastighetsmäklare.
Jag hade önskat att lite mer av det riktiga samhället fått sippra in i området och därmed berättelsen. Tidsmässigt utspelas den under 1990-talets slut och några månader efter att World Trade Center raserats i New York september 2001. Det är en tid då den argentinska ekonomin, med peson knuten till dollarn, är på väg mot fritt fall och med det företag och människors besparingar.
Pineiro skildrar hur några av goddagspiltarna i "countryt" Las Cascada drabbas och att den smått omöjliga tanken på att flytta börjar tänkas. Bland dessa tennis- och golfspelande herrar, vars fruar några är engagerade i välgörenhetsprojekt, är Miami resmålet.
Så långt är berättelsen nästan redan berättad och jag som läsare har då fått ta del av den unkna synen på judar, förljugenheten och att hjärtat dunkar hårdast visavi den egna plånboken och förmögenheten.
Tordagsänkorna är rakt berättad, flyhänt skriven och trots viss kritik värd att läsa. Men inte som "spänningsroman", vilket förlaget lanserar boken som i baksidestexten. Fast det är klart, vad som är spänning är ju en subjektiv upplevelse.