Visst var naturen som allra ljuvligast, visst fröjdade sig ängarna och visst surrade insekterna. Vad man däremot oftast har tappat bort är det mörka inslaget i den väntande etappen på resan. Lappland hägrade men dit ledde ingen ordnad väg, där fanns bara utspridda hållpunkter varför man fick lita på snarast Guds försyn. Reskassan var också skral och det gällde att dryga ut den så mycket som möjligt. Turligt nog skulle bergmästaren Seger Svanberg på tjänsteresa upp mot Kvikkjokk så det gavs tillfälle att slinka med på hans båtskjuts.
Detta avsåg resans ekonomiska och praktiska svårigheter. För resan mellan Gammelstad och Storbacken behövdes troligen tre övernattningar. Därtill kom den idémässiga förändring som så smått börjar skymta redan under Linnés tid. Vildmarken var för många fortfarande inte storslagen utan skrämmande. Naturen var en mänsklig resurs men än så länge talade man ofta tveksamt om Det sköna i det vilda. Att ta sig vidare från Storbacken till kyrkplatsen Jokkmokk betydde fem mils fotvandring samt övernattning ”uti en rökhydda, byggd med hål på taket.” Därmed hade man lämnat den älvnära odlade bygden och kommit till vildmarken, av beskrivningen att döma lika med skogssamiskt område.
Anno 2013 och likaså söndagen efter midsommar går min resa från Gammelstad till Jokkmokk med vidarebefordran till Udtja. Den här gången räcker det med ungefär två timmars biltur förutom en dryg timme med charterbuss som hade tillstånd att passera de låsta grindarna till Udtja. Denna skogssamiska bosättning låg på Linnés tid vid sidan av allfarvägen, den gången definierad som älven och sjökedjan upp till Kvikkjokk. Och så har det egentligen varit ”i alla tider”, förr p g a avstånd, idag utifrån den militära avspärrningen. Långt fram under 1900-talet var detta också väglöst land.
Carl Fries är känd för sina synteser av natur och kultur, av kulturlandskap och mångtusenårig utveckling. Sådana slutsatser serverade han sedan 1920-talet i Svenska turistföreningens årsböcker samt under 1960-talet i en serie Sverige-böcker. Udtja eller de djupa ödemarkerna mellan Lilla Lule älv och Pite älv finns med i det sammanhanget. Då beskrivs Skogslapparnas land i en uppsats från 1924. En expedition om fyra man och två veckors tur följde skogstelefonledningen från landsvägen några mil söder om Jokkmokk, i riktning mot Arjeplog. En sådan i träden uppspänd tråd ledde även till Nausta liksom det närbelägna Udtja. Kort sagt var det spåret till ”skogslapparnas undangömda liv och fågelmyrarnas hemligheter.” Eller mera konkret: Utdja var den gången en by med fyra hushåll, ett trettiotal personer och omkring 1 500 renar liksom även kor och getter. De fyra besökarna gjorde därifrån strövtåg kors och tvärs i det stora skogslandet. Då kunde fastställas att svartsnäppans sydgräns borde flyttas från Sjaunja till Udtja. Eller för att anknyta till Fries synteser med natur och kultur. Det fanns en utgrävningssjö som hade sänkts för strandslåtterns skull. Nu var där istället en fågelsjö med grönbena, småspov och sädgäss.
En dryg generation senare eller 1966 är det samma Carl Fries som kommer på besök, den här gången per bil via Öjebyn och Storforsen, I det fallet återfanns den stora förändringen, tänka sig bil. Och tänka sig den nya skogshushållningen. Fries talar uppbragt: ” Men ett helt system av transportvägar griper nu långt in över Udtja Tjavelk. Urskogens virkesförråd är tömt; jag fick höra att fem års tid varit nog för att inom flera kvadratmil kring Nausta driva ut den gamla, grova olikåldriga skogen, som hade fraktats till lands hela vägen till Piteå.”
Återstår så några rader om allt det nya. Det finns numera som sagt väg till Udtja men redan några mil från Nausta möter man vägbom, varningsskylt om livsfara och skjutfält samt fotoförbud. Fries hamnade mitt i ett ”målområde för robotramperna i trakten av Vidsel” och samma sak gällde även vid vårt sentida midsommarbesök. Detta var nu inte så farligt – men till i morgon kl 10 måste de boende ha lämnat området. Vårt program fram till dess styrdes av arrangörerna. Jokkmokks församling bjöd på sommargudstjänst medan Ajtte Musei Vänner ville slå ett slag för en skogssamisk miljö som var stängd beträffande privatbesök. En del av vad Fries efterlämnat i bild kunde återfinnas. I backen vilade den timrade ladugården som med ett oegentligt uttryck var av parstugemodell, med dubbeldörr, grått virke och plåttak. Där lyste även den långsträckta stugan med tre panoramafönster samt terrass under korrugerat plasttak. Där låg också förvaringsbodar samt nygjorda timrade kåtor med pyramidformigt tak.
Och slutligen fanns den timrade stuga som var under reparation och synbarligen hade haft någon bemålning på väggarnas insida. Visst kändes allt detta genuint på något sätt, oförfalskat och påminnande om väglösa tider. Till det bidrog att karlarna gick omkring med gummistövlar och utsmyckade knivar. Det var vi stadsbor som avvek från vad miljön krävde eftersom dylika stövlar tydligen var rätta lösningen i högt vått gräs och bland talrika flygfän.
Morgon mellan fjällen var första sången under sommargudstjänsten. För mig motsvarar det skogsnäva och rödblära i blom, likaså rönn trots den något sena årstiden. Samma sak gäller den parkerade helikoptern. som tydligen hade haft sin morgontur just bland fjällen. Och slutsången likaså i tystnaden var ”Härlig är jorden” som fick ljuda ut under promenaden på byns landsväg. Ackompanjemanget var stammar med spår av nävertäkt, hänglav på granarna, skogsstjärna samt rallarros som inte hunnit bli högre än 30 cm. Och sedan återigen skogssamiska pyramidformiga kåtor, något som så många andra och tidigare besökare redan hunnit iaktta.