"I konsten är problemet med utsagan mer flytande"
Muntligt vittnesbörd är ett av samhällsbyggnadens fundament. Maria Vedin reflekterar över några problem i Anna Odells omtalade verk.
Att tro någon på sitt ord, går tillbaka till de tidigaste uttrycken för rättsskipning och lagstiftande vi har. Muntligt vittnesbörd har mycket stor tyngd i alla sammanhang. Detta är ingraverat i oss, och är förmodligen ett av samhällsbyggnadens fundament. Att tro på någons handling, det vill säga ta det som någon gör för en äkta handling är också ingraverat i oss. När Anna Odell, Konstfackstuderande, i vintras gjorde sin berömda imitation av en psykos, var det ingen som tvivlade på henne, varken hennes ord eller gärningar. Det hon bevisade var att samhället reagerade fullkomligt normalt på hennes agerande.
I hennes fall, när det gäller konst, så är problemet med utsaga mer flytande än det är i litteraturen. I en text står det vad det står, och upphovspersonen kan inte ändra på det. Odell, däremot, kan bemöta varje nytt påstående om sitt examensverk, med en ny utsaga, som inte fanns tillgänglig från början. "Avsikten" med verket hemlighöll hon ju också, fram till utställningen i maj. Det som händer när inte berättelsen/utsagan finns där från början, är att Odell spelar på den normala reaktionen, på ett sätt som utnyttjar det normala beteendet att tro på en människa som skriker "Varg!". Om hon hade haft ett plakat på sig där det stod "Jag spelar endast galen", hade hon blivit omhändertagen då? Om hon haft ett plakat med utsagan "Jag är galen", hade det blivit ambulansfärd då med? Kanske, kanske inte. I båda fallen hade en diskussion kunnat starta, som undersökt sanningshalten i påståendena. Ironiskt nog, kanske man kan säga, blev hon också trodd när hon ville komma ut från omhändertagandet. Hade det varit på Pite 55:s tid hade kallbadet väntat.
En konstnärlig produkt som ändrar sin utsaga/syfte, utifrån de reaktioner den får måste anses som retoriskt baserad, och därför sakna eget värde. Tyvärr faller den in under kategorin sensationsmakeri i syfte att bygga på ett varumärke eller namn. Många konstnärer har ju gjort liknande saker, men Odells skiljer sig på åtminstone en viktig punkt. De sociala reaktioner hon provocerar hör till det offentliga rummet, till allt som är skattefinansierat i vårt land. Varför vänder hon sig mot just det området? Varför inte elda i papperskorgarna på Swedbank, Handelsbanken eller någon annan institution som representerar privat makt i Sverige? Det vore sannerligen betydligt mer omskakande än att bevisa att 112 fungerar. Vad skulle hända om performancekonstnärerna lade ruttna snabbmakaroner i en privatpersons postlåda? Det skulle knappast räknas som konst. Odells egen institution, Konstfack, kanske skulle behöva lite performance? Men sådant händer inte. Det är det till namnet anonyma offentliga rummet, dess fysiska miljö och inrättningar, som är måltavlan.
Den privata äganderätten sätter stopp för aktioner liknande Odells, medan det offentliga ägs av oss alla, och därmed också av ingen. Kanske hennes examensarbete endast visar att hon saknar respekt för det kollektiva. I så fall blir hon tvungen att vända sig till det privata näringslivet för att sälja vidare alster. Spela död på Sofia-hemmet? Då får hon nog räkna med att någon drar hennes betalkort vid utgången.
Så jobbar vi med nyheter