I konflikt med intellektet

Kanske är Helena Eriksson nya dikter intensivt sysselsatta med att gestalta, demonstrera det konkreta så tydligt att det inte undgår läsaren. Kanske är hon inte alls upptagen av det. Men om det är tvivlet på hur detta ska läsas som är kärnan i dikterna, så är det ju ändå min egen läsning som är det enda jag kan hålla mig till.
Detta sätt att läsa säger i så fall att det är det konkreta Helena Eriksson håller på att gestalta. Med den utgångspunkten är De, bara, mycket innehållsrik, snarast berättande.
Där finns ett subjekt, ett jag, ett objekt, ett du, och ett par andra aktörer. Scenerna är hemmet, parken, drömmen, minnet.

Diktsamlingen är omfångsrik, och ordrik, mer lik prosans revirkrav än diktens, men tunnas ut i takt med sidorna. Tillvaron tycks bli mer fragment, åtminstone om man läser fraseringen och layouten som en del av gestaltningen.
Någon tydlig process finns inte, utan diktjaget registrerar och demonstrerar det som finns omkring. Dikterna ter sig därför i konflikt med intellektet, som om reflektion över sånt som händer inte får finnas med. Kanske som ett slags tvång eller attityd hos diktjaget.
Dikternas upprinnelse är i relationerna och i familjelivet. Det rumsliga, instängda, definierar uttrycket, själva dikten. Graden av konflikt i detta, och graden av kritik mot det är knappt avläsbar. Läsaren får själv välja om man identifierar sig eller inte, och vilket ställningstagande man gör.
"måste man ha en störning för att stå ut med störningen// jag älskar ditt leende när//vi talar om förstörelsen//du säger att de får skylla sig själva//
alla dessa ljudkällor som hackar upp skriften//tal musik tal hon han telefoner han/jag ringer dig jag ångrar mig, tala med mig inte med mig"

I konflikt med intellektet

POESIHelena ErikssonDe, baraAlbert Bonniers Förlag