Ett möte med Bengt Pohjanen kan handla om allt från magisk realism till harrfiske. För honom finns en berättelse bakom varje ord. Varenda mening genom ett samtal med honom bär sin egen essens. När vi träffas är det för att tala författarskap, men det hinner dyka upp såväl kärlek som barnbarn innan samtalet är klart.
Han är dubbelt aktuell i år, dels med diktsamlingen ”Flyende dikter”, dels med första delen i en romansvit om åtta som ska berätta tornedalska historier, den första handlar om Korpelarörelsen.
Bengt sitter i vårvinterns ljus och jobbar bland annat med tredje och sista delen i sina memoarer när vi ses. Han och frun Monika är i huset på gården i Överkalix där ena dottern med familj tagit över huvudbyggnaden medan han och Monika bor i det hus som sitter ihop med den rysk-ortodoxa kyrkan de byggde år 1998.
De två är skrivna i Haparanda, men är minst lika mycket här i Överkalix och i Kassa, 160 steg från den finska gränsen där Bengts föräldrahem finns och där han mer än gärna fiskar harr i sin barndoms älvar sena sommarnätter. Var han än är eller befinner sig är han alltid nära skrivandet och orden. Dem släpper han aldrig.
– När jag får sitta med mina texter, utan att tänka på om de kommer ut eller om de kommer sälja, utan bara får vara i skrivandet, då kan jag säga att jag är lycklig.
Vi sitter ned i en soffgrupp som har sju hyllmeter böcker runt sig. Där finns främst hans egna verk uppradade men även hans mästare såsom Eyvind Jonsson, Gunnar Björling och Gabriel García Márquez. När sistnämnde författarens ”100 år av ensamhet” kom ut 1970 tog Pohjanen den djupt till sig.
– Jag såg min mormor och den magiska realismen framför mig där det är en självklarhet att tillvaron är mångdimensionell. För mig är det så och jag ser enorma likheter mellan Tornedalen och Márquez Latinamerika.
I sommar fyller Pohjanen 72 år. Och i maj firar han och Monika 50 år tillsammans.
– Då undrar du säkert vad hemligheten är? Den är enkel. Vi älskar mig.
Leendet blir brett, skrattet väller ut. Det är mycket liv i denne man. Han vill en massa, hela tiden, och Monika stöttar.
– Men härom kvällen stod hon och tittade på sina ikoner i vår kyrka och sa till mig att dem hade hon aldrig fått ihop utan mitt stöd. Då blev jag rörd, och tårögd.
”Jag fångar in allt jag ser och har ständigt ögonblickshåven i näven”
Tillsammans har de fostrat fem barn och har nu även en rad barnbarn. En av töserna som nu är fem år och bor i Luleå pratar Bengt uteslutande meänkieli till.
– Hon förstår allt och synes älska det, vilket känns väldigt bra. Jag vill föra vidare både språk och berättelser så länge jag lever.
Vad gäller döden och slutet trodde Bengt Pohjanen att stunden var kommen för honom själv för sex år sedan. Då kom en kortslutning i hjärnan, någon slags tia och satte snubbeltråd för honom.
– Ridån gick ner och jag tänkte att nu är det väl färdigskrivet. Men nej du! Jag blev än mer kreativ och energisk av den där tian. Jag hoppas bara jag hinner berätta allting jag vill nu.
Men spelar det någon roll om du så lever till hundra, kommer du hinna färdigt?
– Nej, förmodligen inte.
Förra året kom döden på brutalt besök i hans familj då barnbarnet Jonathan dog, något som Duo berättade om för ett par månader sedan.
– Oj, oj, oj! Det var så fruktansvärt. Min dotterson. Och jag hade på något sätt haft en föraning om det i mina drömmar men inte förstod jag något ändå. Jag har alltid ”sett”. Allting. För mycket. Som min farmor.
Det kan vara hemskt jobbigt. Kunde du prata med henne om det?
– Nej tyvärr. Hon dog ett par år innan jag föddes. Det är en jobbig grej det där. Att se även det som ska ske. Det vill man inte.
Jonathan är borta men Bengt och släkten fann målade alster av honom som han inte visat dem. Dessa ställdes ut postumt vilket för familj och släkt kändes som en viktig händelse.
– Det blev väldigt fint. Och Haparanda stadsbibliotek har visst aldrig haft så många besökare.
Jonathan var en tänkande, kreativ själ. Där fanns Bengts och Monikas skapande gener säkerligen med. Så även i deras dotter Lina, i dag en etablerad författare med fokus på ungdomsböcker.
– Hon gifte sig med en Stoltz vilket jag tyckte var gott. Sammanblandningar är aldrig bra. Men jag har kunnat bidra med en författares erfarenheter såsom vedermödor och kamp. Så hon kan bolla sådant med mig. Jag är stolt över henne.
Frun Monika jobbade tidigare som lärare i Överkalix innan hon helt och hållet satsade på målandet. För Bengts del har det varit skrivandet som gällt, men för sex år sedan blev han på pappret folkpensionär.
– Otroligt roligt! Jag fick för första gången på 30 år en fast lön varje månad. För att göra ingenting!
Brett leende igen. Bubblande skratt. Tankarna far genom huvudet, det syns. Han är i flera världar samtidigt. Gränslös. Eller dubbelsidig, poikkipuolinen, som det heter på meänkieli. Och så börjar han beskriva hur tankar även kan rinna ut ur pennstumpar.
– När jag skriver dagbok, vilket jag gjort sedan 60-talet, är det pennstumpen som gäller. Jag övergick till datorn ett tag men återgick till stumpen. Så gör jag även när jag skriver prosa, dikter och kortare texter. Däremot när det gäller längre texter är det datorn som gäller.
Förr försökte han och Monika åka på semester. Men herr Pohjanen kryper aldrig ur sin skrivarhjärna, inte ens under lediga semesterdagar.
– Monika ser direkt när det händer. Vi kan sitta i lugn och ro på en restaurang men så fastnar jag, enligt henne, lite väl länge med blicken på något eller någon. ”Nu stirrar du igen Bengt” säger hon och suckar för då vet hon ju att jag drömmer mig bort. Och därmed är jag på väg in i en ny berättelse.
Vissa delar av hans beteende har hon dock satt stopp för.
– Jag tycker om godis. När vi handlar säger hon ”Jag ska då inte ha godis”. Och det där Jag betyder då även Mig. Det är bra ha en gränssättare intill sig.
Ett par andra beroenden är han lättad över att ha lyckats tygla. Han blev nykter alkoholist för 22 år sedan och slutade sedan med både cigaretter och snus två år efter det.
– Varför ska man förgifta nervsystemet? Vissa kan, som Monika, ta ett glas vin till maten. Men de är inte många. Och det är inte jag.
När vi talar om vad livet hade blivit om han inte skrivit nämner han en gammal drömbild.
– Jag ville bli officer, åka till Gaza som FN-soldat och bära blå basker. Men det var tur jag inte blev det. Jag hade inte passat.
Finns det något annat yrke du tror du skulle passat till?
– Jag hade kunnat bli advokat tänker jag. Men mycket, mycket tidigt visste jag ju att jag skulle skriva. Jag har varit humanistiskt, filosofiskt och teologiskt intresserad hela livet och det är orden som är min väg. Jag siktar på att vara pensionär mellan 85 och 90. De fem åren har jag som mål att göra en sak, nämligen att läsa bandet med alla kyrkofäder som jag har i min hylla. De är drygt en hyllmeter och står som en installation här och påminner mig om det vackra, oavsett om jag lever till 85 eller ej.