Kan man bli Ett med naturen på ett innerligare och mer magiskt sätt än vad folkbildande TV-program brukar förmedla?
Áilo Gaup ansåg det.
Gaup var en samisk journalist, miljöaktivist och författare. Som barn rycktes han bort från sin födelseplats i nordnorska Kautokeino för att bli mer helnorsk, bildad och kristen. Som vuxen kom han dock att söka sig tillbaka till sitt ursprung, till den samiska kulturen och inte minst dess magiska sida där djuren, växterna, vädret, årstiderna och fjällen är besjälade. Han studerade schamanism och tyckte sig finna en väg att bli en människa i kontakt med andevärlden, en nåjd.
Áilo Gaup dog 2014. Han blev 60 år och hans bortgång kändes som en alltför tidig förlust för de många som uppskattade hans romaner, dikter, pjäser och böckerna han skrev om att närma sig naturen och det andliga.
Giron sámi teahter har skapat föreställningen "Doala dolat heakkas/Håll elden levande" som en hyllning till Áilo Gaup. Det är en enkel och fin gestaltning av hans texter och hans gärning. En av de tre medverkande skådespelarna är Áilo Gaups dotter Sarakka Gaup.
Gaups livshistoria berättas på svenska, hans texter läses på norska medan dialoger och sång mestadels är på nordsamiska. Det går bra att hänga med, även för oss som inte behärskar det sistnämnda språket. En hel del uttrycks också i den specialkomponerade musiken och i dans.
Dekoren och dräkterna går nästan helt i vitt. Som snö, eller som om Áilo Gaups tankar och röst når oss från andra sidan döden. Det är ett grepp som också får Gaups strävan bort från det materiella, från språket och från vår linjära tidsuppfattning att framträda både mer drömlikt och mer tydligt på en och samma gång.
Jag vet inte om Giron sámi teahters föreställning lyckas övertyga om att Gaup hade rätt i att det finns en plats bortom förnuftet där människan kan bli ett med sitt ursprung och sin natur. Men den visar att själva strävandet ditåt kan vara livgivande och värt sin möda ändå.