Ja, ni minns väl debatten om sjukskrivningarna, då svensken skulle göras friskare med blanketter och hårdare regler. Nu visar det sig – och de styrande politikerna i regeringen oroar sig – att sjuktalen trots detta stiger igen.
Att människor inte bli friskare av blanketter kan man ju förstå. Svårare att begripa är varför människor blir så sjuka i ett samhälle som aldrig har varit så välmående materiellt. Paradoxalt nog tycks alltså välståndet innehålla något slags sjukdomsvirus.
Ekvationen är mycket märklig. Om vi utgår från att de sjukskrivna faktiskt är sjuka, och inte bara medlemmar i massimulanternas förening, så är det ju ganska gåtfullt varför det har blivit som det har blivit. Och sjukkassan har också fått i uppdrag att utreda det hela. Hvad göra svensken så sjuk?
Jag misstänker redan nu att de kommer att titta ner i fel kakburk, och knappast hittar någon vettig förklaring.
För några krönikor sedan refererade jag till Jolan Chang som skrivit boken Kärlekens Tao. I hans efterföljare Kvinnan och kärlekens Tao är det mindre tal om orgasmer och mer resonemang om den västerländska hälsan som är på deken. Värt att notera är att han skrev detta redan i början av 1980-talet. Svenska folket var alltså på väg in i ohälsoträsket redan då.
Författaren iakttar med vasst öga vårt slit-och-släng-samhälle. När någonting går sönder lagar vi inte. Vi bara slänger och köper nytt. Och nu framlägger Jolan Chang en förkrossande teori: Att detta smittat av sig på vår människosyn.
Vi skulle alltså, utan att riktigt märka det, ha börjat betrakta oss själva som slit-och-släng-prylar, och behandlar oss därefter. Nu pratar jag alltså inte om hårt arbetsklimat eller så, utan om en slag rovdrift på oss själva som individer. Ett slags självförakt.
Lägg därtill den uppblåsta moralpaniken som poppar upp i tid och otid. Hela samhället blir som ett stå-upp-nummer av Ronny Eriksson. Fast ingen tillåts skratta.
Det framstår sannerligen som en intressant teori. Självspäkning och förakt mot det egna jaget gör alltså svensken utmattad och sjuk. Om man tänker efter bågnar hon ju av självpåtagna perfektionsplikter, och har roligt alldeles på tok för sällan.