Huvudperson utan mediakonsult

Att författare skriver om något annat än sig själva känns mer som undantag än regel, kan jag tycka utifrån många boksäsonger av både motvilja och avståndstagande till positionerande och mediamedvetenhet. Det är närmast överrumplande att läsa solida böcker, med både innehåll, idé och budskap, som verkligen väcker ens tankeverksamhet. Läsupplevelsen påminner om att hitta den där van Goghen, eller åtminstone Zorn, bland några ton hötorgskonst. Man andas ut och njuter, och det är precis vad Diplomaten gör för mig.
Jag struntar egentligen i personen Hans Blix, och egentligen i diplomaten Hans Blix också. Det förstnämnda föddes han till, det senare blev hans profession. Det som är fascinerande i Alexander Ahndorils roman i efterföljd av Regissören, om Ingmar Bergman, är berättelsens förmåga att lägga en ny, fiktiv myt, över den kanoniserade bilden av Blix.
Processen påminner om att skriva över ett dokument i datorn, och inte spara den gamla versionen. Pålagringen av den fiktiva bilden över den gängse, fungerar i Ahndorils roman som en avklädning av män med makt, och en utdelning av nya manus åt dem.
Man kan jämföra en zillion framgångsrika mäns självbiografiska skildringar av sitt liv och verk, med hur Ahndoril plockar av huvudpersonen sitt CV, så att säga, och koncentrerar sig på personliga egenskaper och drivkrafter, både trivialare sådana, och mer intressanta.
Huvudpersonen framträder utan agent, mediakonsult eller talskrivare, rakt upp och ner som person. Inte på det "personliga" sätt som statsmän vill göra sig mer folkliga på, utan på det sätt som var och en kan relatera till. Det perspektivet kan bara göras utifrån, av någon annan än den det berör, och det är påfallande hur lite intresserad Ahndoril är av att provocera etiska gränser, utan att hans syfte är av ett större slag.

De mest brännande frågorna om krig och fred i världen görs förklarliga genom en minutiös sönderdelning av händelser och processer på internationell ledarskapsnivå, som påminner mig om Sorites-paradoxen; ett strå till och ett strå till, så ett till, och ett till, men när blev egentligen stråna till en höstack? När hotade Irak-kriget/krisen världsfreden, för att hårddra parallellen med Sorites.
Man brukar säga att många bäckar små gör en stor å. Den avgörande frågan är då förstås vem som har överblicken över skeendena och kan styra bort kriser. Svaret på det är troligtvis ingen alls.
Därigenom ligger den egentliga makten, vare sig de ser det eller ej, hos varje enskild aktör i i varje internationellt eller nationellt organ.
En visualisering av en sådan maktprocess påminner om Leviathan, Thomas Hobbes globala världsmonster, men utan huvudet.
I en sådan maktordning kan var och en endast göra det den tror är rätt, om viljan finns att skapa fred.

Syftet med Diplomaten är ändock inte att utvärdera en person liknande Hans Blix diplomatiska gärning. Ahndorils forskningsprojekt sträcker sig betydligt längre än till de karaktärer han behandlar.
Kanske vill han visa på det irrationellas och det privatas betydelse i världshändelsernas gång.
Kanske handlar Diplomaten ytterst om ödet, eller om slumpen, som motor.
Läst på det sättet pekar Diplomaten mot ett metafysiskt problem, som handlar om huruvida det finns en större ingenjör i världsalltet, eller om allt ligger i människans händer. i sann nietzscheansk anda svarar Anhdoril "både och" på det.

Huvudperson utan mediakonsult

BOKAlexander AhndorilDiplomatenAlbert Bonniers förlag