Rose-Marie Huuva nöjer sig, precis som flertalet samiska författare som skriver dikter, med att vara kortfattad och koncentrerad i uttrycket, med få ord på varje rad, och gott om bortredigerat subjekt. Effekten av det är framförallt en avpersonalisering av dikten, och en distansering mellan avsändaren och budskapet.
Jag vet inte om det är någon särskild drivkraft hos just samiska författare att vara en i ledet, och att inte sticka ut, men bristen på djärvhet är faktiskt påfallande, och det visar även Huuva.
/Stannar en gång/ser tillbaka/minns/genom snåren av dvärgbjörk/banar jag stigen/där ingen skall vandra/klättrar bakom Gummenaoalggi/sáíva glittrar/
Man har läst det förr. Även dikterna med mer motstånd i, nöjer sig med att konstatera fakta, vilket i sig är det korrekta och därigenom ändå inte så intressant. /blir jag uppgrävd/utnyttjad/som mina förfäder//blir jag giriga/museumchefers egendom/blir jag skändad/ett objekt i en forskarkarriär/finns det en evig frid i graven/törs man dö/
Den kulturella kontexten får fylla på det djup och bredd som dikten inte visar upp. Den som provat på liknande saker, eller lever i en liknande kultur, fyller orden med ett meningsfullare innehåll. Om det samiska författarnamnet inte funnes där, och det stod något kulturneutralt namn där, skulle dikterna få en annan, mycket mer alldaglig, tolkning, och hamna riskfyllt nära amatörskrivarna, både i sin uppbyggnad och sitt tilltal.