Det är svårt att inte lägga märke till det röda trähuset på Sockengränd. Utan att vara påträngande, men med en naturlig pondus, präglar det sin omgivning, medvetet om sin status och den åldrande skönhet som bara ett långt liv kan ge.
I fönstren speglas vita adventsstjärnors varma sken och från gatan syns eldsflammorna i kökets kakelugn. Från övervåningen är utsikten svindlande och vidsträckt, över de gamla taken, långt in mot stan. I mer än 200 år har det stått pall för väder, vind och tidens tand.
Ulrika Lindgren och hennes dåvarande sambo hade börjat prata om att skaffa hus och gick på några visningar. Hösten 2009 dök huset i Öjebyns kyrkstad upp.
Familjen som bodde där hade köpt huset, som då bestod av lägenheter, av Piteå landsförsamling. De renoverade och gjorde om till enfamiljshus, men bestämde sig ganska snart för att sälja. Ulrika och sambon gick på visningen och föll direkt:
– De hade tänt en brasa i kakelugnen, och jag minns känslan när vi såg övervåningen och den rymd som finns där. Jag tänkte att vi har inte en chans, men vi budade – och vi fick det. I januari 2010 flyttade vi in, lyckliga och glada över att få bo där.
Sedan dess har Ulrika forskat lite i husets historia, men mycket är fortfarande höljt i dunkel:
-På en bjälke på övervåningen står det 1812. Jag tror, men är inte säker på, att det var då det byggdes. Jag vet inte varför det ser ut på det här viset, det är ju inte alls byggt som en kyrkstuga. Från början var det lägenheter och två kyrkrum med varsin eldstad på övervåningen där hitresta präster bodde tillfälligt
– Någon sa att det är ett högreståndshus, med högt i tak och kakelugn, men vem som byggde det är oklart. Det enda jag vet är att i det som nu är kök bodde på 1930-talet en kvinna som gjorde karameller som hon sålde på kyrkmarknaden.
Förutom lite målningsarbete gjorde de inte några större renoveringar sedan de flyttat in:
– Jag har framför allt jobbat med trädgården. Tomten var en parkeringsplats med hårdpackat grus så det krävde en hel del arbete. Sedan jag och sambon separerade för två år sedan har jag också rivit bort tapet och spånskiva i trapphuset och tagit fram timmerväggarna.
Trots husets storlek är boytan inte mer än 130 kvadratmeter. Som i många äldre hus finns det inte så många raka linjer. Takhöjden i trapphuset är imponerande fem meter på högsta stället, men den kan variera flera decimeter i ett och samma rum.
Just rymden, höjden och ljuset är det som Ulrika Lindgren återkommer till när hon beskriver sitt hem.
Några omfattande projekt finns inte med i planerna den närmaste tiden. De förra ägarna hade gjort grovjobbet med att isolera vinden och få till en bra uppvärmning med direktverkande el och luftvärmepump. I kökets kakelugn brinner det ständigt en brasa.
– Först vägrade jag ha takfläkt, men av praktiska skäl blev det en till slut. Nu är jag beroende av att ha eld i kakelugnen, det hör till. Jag stiger upp på morgonen, tänder en brasa och äter frukost. Det ger en speciell, rogivande känsla med en eldstad.
Golven står dock på hennes att-göra-lista:
– Jag vill måla om golvet i vardagsrummet och lägga nytt i kök och hall, där de gamla trägolven inte fanns kvar. Men det är inte så enkelt, med de tjocka listerna som finns där, säger hon och stryker med handen över väggen.
– Annars är det ett hus som stått här i 200 år, så det är inte så mycket man behöver fundera på. Man behöver ju inte tänka på om det ska stoppa för vädret.
Inredningen är en väl avvägd blandning av gammalt och nytt, färgstarkt modernt möter bondromantiskt. Ulrika berättar att det är just kontrasterna som hon eftersträvar:
– När vi flyttade in blev det som att huset tog över och bestämde att så här ska det vara, och i början blev det väldigt mycket gammaldags och romantiskt. Därför har jag velat bryta av med lite modernt.
Många roliga detaljer avslöjar Ulrikas sinne för färg och form:
– Det som är kul med att inreda, att ha ett hem som ser ut som man vill ha det, handlar ju om trivsel. Jag vill omge mig med sånt som jag mår jag bra av, och de små detaljerna blir ett sätt att uttrycka sig på.
Dottern Sara bor i Stockholm men har i dagarna kommit hem för att fira jul hemma hos mamma i Öjebyn:
– Jag var med på visningen av huset och det kändes direkt att det var något mer, det var verkligen speciellt. Jag flyttade söderut tre månader innan så jag har aldrig bott här, men det är jättemysigt att komma hit, säger hon.
På julafton samlas släkten i det stora huset:
– Jag har en stor familj, två bröder med familjer, och när alla är på plats är vi ganska många. Jag älskar julen, men inte för att laga mat och klä granen. När julen blir en massa måsten tjänar den inte sitt syfte. Vi firar gärna tillsammans men försöker hålla nere arbetet och satsar på att umgås och mysa, säger Ulrika och avslöjar att hennes stora passion är lampor och ljuskällor av alla slag, speciellt levande ljus:
– De gör så fantastiskt mycket för stämningen och miljön. Jag tänder ljus året om, även på sommaren. Men till jul får jag verkligen frossa. Jag skulle aldrig överleva den mörka årstiden utan levande ljus.
Det viktigaste för henne är att skapa en plats där alla trivs:
– Det ska kännas att här vill man sitta ner, fika och umgås. De flesta påverkas av den miljö de befinner sig i, och det är roligt att anstränga sig lite extra för att ge den känslan.
I det stora, vackra huset, som bär så mycket historia i sina väggar, vill hon stanna kvar, leva och trivas:
– Jag ser det som ett privilegium att bo i detta hus, som ren lyx. Det känns tryggt och bra, och det är nära till naturen. Det är så lätt att leva här.