På andra sidan vägen om mitt föräldrahem ligger min fars föräldrahem. Ett jättelikt rött hus där familjen en gång i tiden drev kafé och bageri. Inuti har inte mycket förändrats, väggar, golv och inredning andas 1950-tal, och i köksskåpen står blommiga små kaffekoppar med guldkant. Tiden har stannat. Förfallet därute är mer uppenbart. Rutten är terrassen, den som soliga dagar var full av fikagäster, södersidans färg har flagnat och fönsterrutorna frigör sig så sakteliga från ramarna.
Det var när farbror dog för åtta år sedan som pappa blev ensam ägare till huset, och att sälja det har det aldrig varit tal om. En nostalgiker vill gärna hålla kvar vid minnen. Minnen av liv och rörelse, av ungdom och framåtanda. När han på äldre dagar tittade upp från sin tidning kunde han betrakta sitt barndomshem från köksfönstret, och därigenom var han nöjd. Men i höstas dog pappa och nu tillhör huset mig och mina syskon.
Majestätiskt tornar det upp sig, och de många fönstren blickar i alla riktningar. Åt ena hållet långt ut över storträsket, åt andra hållet mot huset där mamma ensam bor kvar. ”Ja, vad ska vi göra med huset på andra sidan?” är en fråga vi ställer varandra om och om igen när vi ses. Alla har vi våra boningar och huset på andra sidan är ett hus för mycket.
Än en gång blir skillnaden mellan stad och landsbygd påtaglig. Det är en känsla av att inte tillhöra det övriga samhället, en overklig verklighet. För när det i medierna talas om bostadsbrist och skyhöga bostadspriser får vi istället överväga att skänka bort ett hus. Bara för att slippa se det förfalla. Men vem skulle vilja ha det?
Risken är stor att endast en flummare skulle nappa, och denne någon skulle troligtvis lägga benen på ryggen så snart elströmräkningen damp ner i brevlådan. Och där skulle det oönskade huset stå övergivet igen. Men tänk om… tänk om någon renoveringsivrig figur skulle förbarma sig över kåken, ge den nytt liv, ja kanske till och med starta en verksamhet. Någon som är trött på att trängas och jaga bostäder på ställen där de inte finns.
Nej, dags att sluta fantisera.
Att kalla huset för ett problem är inte snällt, men det är ett stort dilemma där respekten för det förgångna och de bortgångna väger tungt. Det har stått där i över åttio år, och det står där än. På bakbordet i källaren, bland mjöl och torkade degrester, ligger kaveln ännu kvar. Degmaskinens arm vilar i skålen. På disken i kaféet står kassaapparaten redo, den säger pling när man drar veven.