Barn ska börja skolan som ett frågetecken och sluta som en punkt, var det någon som en gång berättade för mig. Det kan ha varit farmor. Farmor var lärare i en liten skola i Lappträsk, en bit utanför Kalix, och jag minns mycket väl hur gott fika hon bakade men också att man var tvungen att skriva ett par sidor rättstavning för att ens få komma och lukta på sockerkringlorna, läsa ett kapitel eller två innan småkakorna dukades fram. Det var liksom aldrig något mer med det. Här fick man skjuta med luftgevär och åka skoter, man fick elda alldeles för varmt i bastun men man fick också med sig något annat, något som gav en grund att bygga en dröm på.
Helt bortglömd sitter jag, 25 år och ett par mil därifrån, hemma i soffan och stirrar mot bokhyllan som nästan demonstrativt har vänt mig ryggen, jag ser bekanta namn och livsavgörande berättelser, ser klassiker och vänner, men mest av allt så tittar jag på tv. Först är det frågesport för barn, det är ”Vem vet mest Junior” och det är ”Smartare än en femteklassare”. Lillgamla små under som berättar att de vill bli dataingenjörer eller kirurger eller jobba med reklam. Självklart svarar alla rätt på frågan om spannmål. Och jag som trodde att kli var något man gör på ryggen.
På en annan kanal är det ”Sveriges yngsta mästerkock” och ett litet barn som knappt orkar röra runt vispen i den stora skålen berättar att hen ska laga något med picklad lök och emulsion och umami och allt vad det heter. En knapptryckning senare står barn och spritsar en tårta och en domare kommer fram och berättar att ”det där är minst lika bra som en vuxen hade gjort det”.
Det som först slog an gullreceptorerna (det här är nog inte ett riktigt ord men jag är inte smartare än en femteklassare) i min hjärna, ni vet som när man ser kattungar på Youtube, övergick snart till något annat och allt det söta började väldigt tvärt smaka spya och elände. Svensk skola steg visserligen något i senaste Pisa-mätningen men på det stora hela har resultaten i flera olika undersökningar de senaste 10 åren visat en kraftigt negativ trend. Självklart ett stort problem i sig men ännu värre är att skillnaden mellan elever med olika social bakgrund växer och den växer snabbt.
Skollagen säger att alla har rätt till god utbildning och att skolan skall vara likvärdig men verkligheten vi nu lever i, med strömningar som vill öka klyftorna mellan människor, är en verklighet där ett fåtal barn drömmer om universitet och om picklad lök medan många fler knappt vågar drömma om att överleva.
Att samtidens viktigaste politiska frågor handlar om gränskontroller och ökade anslag till militären när vi istället borde fråga oss hur vi kan hjälpa alla hjältar till lärare ute i landet att ge våra barn kunskap och styrkan att våga hoppas på en framtid är helt bananas.
Och om vi inte skärper till oss så är ”lika bra som en vuxen” inte en komplimang länge till. Eller hur farmor?