Ingen älskar så högt, så mycket och så olyckligt som den unge Werther. Johann Wolfang von Goethe har beskrivits som emo-kulturens gudfader och just det hundraprocentigt känslomässiga lockade även skådespelaren Hans Christian Thulin på Örebro länsteater.
Sedan i höstas har han spelat Den unge Werthers lidanden som monolog. Ensam i klassrummen på högstadieskolor och byggnadstekniska program gestaltar han både Werther och Lotte, vid sidan av en 15-åring från 1990-talets Malmö:
Håkan Hellström refererar till Werther i låten Man måste dö några gånger för att kunna leva, och David Book, som gör Werther i Unga Dramatens dansteaterföreställning, tror att känsloprat nu blivit mer okej även bland unga killar. Kollegan Eric Stern håller med, men konstaterar att det wertherska också är synonymt med en ordentlig dos självupptagenhet.
När Werther flyttar och skaffar ett jobb berättar han inget om sina arbetsuppgifter, bara om vilka blickar han får av sekreteraren och hur illa han blir behandlad på en fest.
Emma Mehonic som spelar föremålet för Werthes livspassion lyfter dock fram själva kärlekshistorien:
- Så här är ju ungdomlig kärlek. Även om vi vuxna tycker "Gud vad de håller på" kan jag känna igen mig i de stora känslorna, i greppandet efter halmstrån.