När jag lite mer kontinuerligt började läsa böcker på 1980-talet sa en närstående person ungefär till mig: "Läs Birger Vikström, han är rolig men berättar också om ett Sverige som många nuförtiden inte har en aning om". Jag nappade på tipset och lånade Ann Smiths bok I sällskap med Birger Vikström - efterlämnade berättelser och artiklar, som kom ut 1979. Och jag blev inte besviken.
Jag tänker på detta när jag läser Vild norrlänning tar till orda, Peo Rasks andra sammanställning med texter av Birger Vikström som tidigare inte publicerats i bokform.Och inte heller nu blir jag besviken.
Det "vilda" hos Vikström tycker jag framför allt består av en oinställsam och frisk attityd visavi det som officiellt ska vördas. Eller skulle, för Vikströms 19 texter är skrivna på 1940 - och 50-talet och publicerade i allt från DN, Expressen, NSD, Joker, Vi och Skogsindustriarbetaren.
Att artiklarna, novellerna eller dikterna ofta publicerades i den sistnämnda tidningen faller kanske naturligt eftersom Vikström själv inte sällan jobbade i skogen och därifrån hämtade råvaran till texterna. I Skogsarbete och tuberkulos skildrar han hur det slitsamma livet i timmerskogen nästan som brev på posten innebär intag på sanatorium, men att han sedan, utifrån en krass ekonomisk situation, indirekt återigen tvingas bege sig ut i skogen för nästa möjliga påhugg.
Den i Bredåker utanför Boden födde författaren drabbades tidigt av tuberkulos och sanatorier blev på ett sätt ett sorts hem för en annars ganska rotlös tillvaro.
Kärleken till "Norrland" går igen i många av texterna, och i synnerhet dess kargaste delar. Och han tar också kamp och sjunger surströmmingens lov, men förstår samtidigt att hotellet i Göteborg där han en gång bodde tretton dagar fick problem. "Jag hade tretton burkar med mej", skriver han lakoniskt, och man ser hur han samtidigt plirar med ögonen.
Och just humorn är det som får mig att falla. Jag skrattar med magen och vill i flera fall att texterna ska vara längre, mycket längre. Humorn och en stor social känslighet är Klara-bohemen Vikströms segervapen. Och jag tror Sven O. Bergkvist som i ett förord skriver att Vikström under 50-talet var "en av svensk litteraturs mest äkta och genuina berättare".
Språkfascister och nagelfarare av ord skulle troligen ha invändning mot författarens stundom svajiga ordhantering.
Deras invändning är dock bara bloss när det gäller konsten att berätta en historia, vilket är vad den redan vid 37 års ålder döde Birger Vikström ägnade sig åt. Berättelser där flera äger aktualitet anno 2012, till exempel Förföljd av en Blomkvistare från 1953, där Vikström berättar om en lita inte på någon-anda i samhället som tyvärr känns ytterst aktuell även i vår tid.
Peo Rask har gjort en viktig litterär gärning som lyft fram Birger Vikströms författarskap. Och om någon vill ha lästips av mig vet jag definitivt två böcker jag ska föreslå.