Omslaget på den svenska utgåvan av Nathans Hills debutroman visar protesterande amerikanska ungdomar från 1968. Man kan därför tro att titeln “Nix” ska läsas som ett Nej! Är detta en roman om att säga ifrån? Är upproret tillbaka?
Nix, så är det inte.
Visserligen spelar revoltåret 1968 en roll i handlingen, men titeln syftar på något annat. Ordet “nix” är ett uttryck i engelskan för en ande som lockar människor till vattnet för att dränka dem. På svenska kallar vi honom Näcken.
I Nathan Hills bok symboliserar nix att det vi lockas av allra mest, till sist ofta visar sig vara det som krossar oss.
“Nix” är en roman om att tappa orienteringen i tillvaron. Det är ett allvarligt ämne, men behandlat i en lättsam och humoristisk ton. Nathan Hill skriver på ett sätt som påminner om den svenska succéförfattaren Fredrik Backman, och “Nix” har många likheter med Backmans “En man som heter Ove”.
En av dessa är den nästan maniska tendensen att beskriva personer, föremål och situationer med fyndiga och lustiga jämförelser. Det är underhållande, men ibland en smula utmattande. En annan likhet är att både Backman och Hill bemödar sig om att bygga in överraskningar och vändningar i sina romaner. Plötsligt öppnar sig ett oväntat perspektiv.
Det finaste som “Nix” och “En man som heter Ove” har gemensamt är emellertid att de båda bär på en riktigt varm berättelse om en människa.
I “Nix” heter hon Faye och är mamma till berättarjaget Samuel. När Samuel är en liten pojke börjar plötsligt saker försvinna ur deras hem, ett husgeråd, en tavla, några böcker. Varje vecka är det någon ny sak som mystiskt går upp i rök. Det visar sig vara Faye som sakta börjat evakuera hemmet på sina favoritföremål för att till sist en dag själv försvinna. Varför lämnar hon sin man och sin lille son? Därför att hon måste hitta tillbaka till den person hon en gång var, säger hon.
Att försöka hitta sitt äkta jag visar sig dock vara en komplicerad affär för Faye. På ett plan snärjs hon av sitt kön och den märkliga blandning av frigörelse, moralism och mansdominans som präglade hennes ungdoms amerikanska 1960-tal. På ett annat plan är Faye, liksom vi alla, omedvetet präglad av olika upplevelser och av människorna hon haft omkring sig. Ett obetänksamt ord från en förälder kan styra ens livsval åt fel håll i flera decennier.
Nathan Hill skriver insiktsfullt om den knepiga resa som vi kallar livet. Det gör ”Nix” till en läsvärd roman trots att lustigheterna i mitt tycke gärna hade fått vara något färre.