Naima Chahbouns debut påminner om borrprov genom ett sönderindustrialiserat samhälle, där krig och krigshandlingar är en del av det politiska, internationella finansspelet. Textavsnitten kan vara referat av rymdhistoria, utdrag ur artiklar om våldsbrott och påföljd, blandat med stycken som ser ut som personliga utsagor från flera källor, som kommenterar referaten.
Uppbyggnaden påminner om Genesis, men här är det kärnvapnet som föds, inte världen. Människans förstörelsedrift och krigshets kritiseras skarpt, utifrån ett pacifistiskt perspektiv. Den röst som framträder känns plågad och ångestfylld.
Bokens slut knyts ihop med dess början, i en slags resonerande apokalyps, eller privat uppgörelse med den värld som så hårt kritiseras av Chahboun. Dikterna formar sig till redovisande dokument, som till en juridisk process.
Öppet politisk dikt är ovanligt idag. Okunskapens arkeologi både redovisar och tar ställning, men avstår från att föreslå något agerande. Chahboun avstår från att vara politisk, står enbart på humanismens sida.
/...murarna som stiger upp och faller/sönder som atomkärnor som stjärnor/på en scen den anatomiska teaterns/anonyma figuranter autonoma spe-/kulanter aktierna aktionerna auktio-/nen där den före detta skyddsvallen mot det imperialismens medryckande melodier styckas upp och säljs till högstbjudande/första/andra/tredje/.