Persona är ett begrepp inom psykologin som beskriver den roll vi spelar i sociala sammanhang, det vi visar upp. En sorts mask konstruerad för att göra intryck på andra, men också för att dölja vårtorna på våra själar.
Som den teatermask du håller upp då du går på fest fastän du helst velat ligga kvar i sängen och tycka synd om dig. Eller att man inte talar om för vem som helst vilka onanivanor man har.
Men en bit in i den digitala eran, och inte minst efter det att vi fått Facebook, har jag börjat fundera om inte psykologerna borde hitta ytterligare ett begrepp, persona personalis. Ett tredje jag i den vita lögnens paradis. Där man får det att se ut som om man verkligen levde drömmen om sig själv. En värld full av kakfat, skidsemestrar, välarrangerade kräftfester tillsammans med allehanda ofarliga politiska utsagor som ger många ”tummen upp”. Det upphöjt okontroversiella och tillrättalagda, som tillhörandes Platons rena idévärld där den väldukade kräftfesten kräftfest utspelar sig var kväll.
Sveper samtidigt över mina egna digitala fotspår och ser att det mest handlar om en annan sorts fester. Med dragspel och bas, och fullmånen lyser som var den en lågenergilampa. På en bild håller jag även upp gåvan till värden – en whiskyflaska.
Vänner som i obetänkt tacksamhet taggat mig, men bilder jag såhär i efterhand kanske borde försöka få raderade. En illvillig betraktare kan dra fel slutsats om min persona – en suput på villovägar. Honom kan vi inte anställa.
Ett sätt att se det – jag har slarvat med min digitala teatermask. Eller också ger jag intrycket av att vara en fri man som inte behöver tillrättalägga mig.
Min poäng är dock densamma som Wilhelm Agrell har i boken "Vem kan man lita på?" om storebrorshotet. Agrell verkar mena att vi i sanning borde vara på vår vakt mot storebror som kan börja skapa sammanhang i våra digitala spår – kreditkortsanvändning, googlingar, telefonsamtal och kontaktlistor – sammanhang som inte nödvändigtvis finns där.
Med samma resonemang borde vi vara minst lika rädda för Lillasyster som även hon en stjärnklar natt kan skapa sammanhang, kanske runt den där whiskyflaskan. En kollektiv och dömande persona personalis som talar bakom ryggen på mig och dig. Som en oäkting. Som får oss att krypa tillbaka ner i källaren och anamma ”det upphöjt okontroversiella”.
Om det inte är vad som redan hänt förstås.