Som hängiven Sherlockian var det givet att besöka Sherlock Holmes Museum på den välkända adressen Baker Street 221 B. Utanför museet stod stora grupper av ungdomar. Efter visst köande var det vår tur att få komma in i museet. Då museet inte är nämnvärt stort får man gå i grupper om tio-tolv personer.
På andra våningen möts vi av en äldre man, som trots sin långsamhet ändå är rationell nog att slussa grupper av besökare in i ett speciellt rum.
Han presenterar sig:
- Jag är Dr. Watson. Stolen till vänster om mig är Sherlocks Holmes. Den här stolen är min. Det är fritt att sitta i Sherlock Holmes stol och så kan ni andra ta bilder, om ni vill.
Det är allt mannen, förlåt Dr. Watson, säger. Försiktigt tittar vi besökare på varandra tills någon kliver fram och sätter sig i Sherlocks stol. Fotoblixtrar smattrar. Besökare avlöser varandra i mästerdetektivens stol. Sedan är allt plötsligt över och nästa grupp ska in för att ta bilder.
Vi vandrar vidare i museet; ser rum i viktoriansk stil och med vaxdockar från kända scener. Sedan på väg ut ur museet dras vi besökare som av en magnet in i en närliggande souvenirbutik, där febril aktivitet råder. Köp en Sherlock-käpp, Sherlock-Deerstalker (jaktmössa), Sherlock-nallebjörn, Sherlock-förkläde, Sherlock-mugg, Sherlock-tesked etc.
På gatan utanför souvenirbutiken och museet och vidare på väg mot nya äventyr i London stannade mitt sällskap upp och tittade på varandra. Sedan brast vi ut i gapskratt: museet var som museum blott ett skämt! Efter en stund infann sig dock några frågor:
Varför inte en kort introduktion kring karaktären Sherlock Holmes?
Varför inte några ord om författaren Conan Doyle?
Varför inte komplettera den viktorianska inredningen med ny teknik som kan visa utdrag ur filmer och annat?
Varför bara denna fotosession och snitslade bana till souvenirbutiken?
Hade Sherlock Holmes bevittnat kommersen i namn av museum, befarar jag att han hade flytt sin lägenhet och kanske i värsta fall tagit in på första bästa opiumhus. Vi gick och tog en Pint.