Det går inte att komma förbi Ester Blenda Nordström (1891-1948) om man vill skriva 1900-talets presshistoria. Och frågan är om hon inte hade behövts idag. Via volontärarbete på Stockholms Dagblad och en tid vid Dagens Nyheter skrev hon under åren 1911-1914 i Svenska Dagbladet under signaturen Bansai (efter det japanska hyllningsropet).
Hon nyttjade rollreportaget genom att själv ta plats i handlingen. I januari 1913 åkte hon spårvagn med en lång och vass nål i hatten - "minst en kvarts meter" - för att se vilka reaktioner hon skulle få från medpassagerarna efter det att hattnålsförbudet trätt i kraft. År 1914 - i samband med en månads semester i maj - tog hon anställning som piga på en gård i Sörmland.
Nordström pigade på Jogersta Norrgård, utanför Nyköping. För att inte röja sin identitet kallade hon gården Taninge. I sina reportage beskrev hon hur hårt och länge pigorna fick arbeta. Ibland kunde arbetspassen uppgå till 16 timmar.
"Kanske kommer många att invända: en månad är alls inte lång tid nog, för att göra en skildring fullständigt pålitlig, för det att man berättar ska bli ett helt, som ej behöver och kan kompletteras, på trettio dagar kan man inte sätta sig in i allt. Och jag medger gärna att man inte kan det heller. Men på trettio dagar hinner man få just så mycken inblick i förhållandena, vad ett sådant liv innebär av arbete och försakelse."
Ester Blenda Nordström hade - trots avsaknad av erfarenhet från liknande arbete - inga problem att få tjänst som piga.
"På en annons fick jag över femtio svar, betyg fordras aldrig när det gäller tjänst hos bönder, ingen frågar efter frejden ens. Har man haft en plats förut så är det bra, har man ingen haft så är det också bra: ’hon får väl lära sig till’ heter det då. Och jag fick lära mig till!"
Tjugo kor skulle mjölkas tre gånger om dagen. Grisar skulle utfordras. Likaså en försupen bonde och hans familj. Pigorna skulle även väva, baka och slakta. Och ha morgonkaffet färdigt åt drängarna. När manfolket sov middag fick pigorna diska och förbereda kvällsmål. Pigorna arbetade mer än drängarna men hade sämre betalt.
Nordström rapporterade om sina erfarenheter i reportageserien En månad som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland. Hon skrev även en bok, En piga bland pigor, som blev succé och trycktes i femton upplagor. Totalt 35 000 exemplar.
Bonden Anton Holtz (1881-1967) gav svar på tal genom att under signaturen Bonn i Taninge ge ut en svarsbok, Ett pennskaft som piga, utgiven 1915. Även den blev en storsäljare. Det till trots: Familjen sålde gården och flyttade då den kände sig utskämd på bygden.
Reportagen orsakade ett smärre medierabalder. De möttes av ömsom beundran, ömsom av kritik. Men framförallt kretsade debatten kring vad en journalist får göra eller inte. Kanske bidrog denna uppståndelse till att Nordström ville iväg från storstaden. Och vad låg längre bort i Sverige än Lappland?
Valet av Lappland kan också ha att göra med att Nordström lärt känna Hjalmar Lundbohm som för övrigt friade till henne. Genom vänskapen med Lundbohm kom hon också i kontakt med dennes krets, där bland andra Anders Zorn, Albert Engström och Evert Taube ingick.
Nordström var dock en självständig kvinna. Hon hade körkort, körde motorcykel och fotograferade. Intresset för män var ljumt. Så hon sa nej till Lundbohms hand, men tros ha nappat på dennes förslag att besöka Kiruna.
Hon gjorde två resor till Lappland som skiljde sig åt. Under första resan var hon reporter och skrev traditionella reportage i vilka hon var besökaren som redogjorde för sina betraktelser. Det blev fem reportage i Svenska Dagbladet under december-januari 1914-15. Resan varade en månad.
Ester Blenda Nordström tycks ha fått blodad tand och ville återvända till Lappland. Under perioden maj till september 1915 levde hon tillsammans med nordsamer. Hon var med på deras vandringar. Den långa väg det kan innebära att skifta vinterviste till sommarviste. Hon bodde i en egen kåta, tog del i samernas liv och var verksam som lärare.
Margareta Stål är den som bäst känner till Ester Blenda Nordströms liv och journalistiska gärning. I hennes akademiska avhandling från 2002, Signaturen Bansai (Ester Blenda Nordström - pennskaft och reporter i det tidiga 1900-talet, skriver hon om den senare lapplandsresan:
"Hon var klädd i samedräkt, åt samisk mat och deltog i det dagliga livet till stor del på samernas villkor. Hon undervisade dagligen sina sexton elever i kåtan. Återigen kan man säga, att hennes strävan var att komma så nära den vardag hon skildrade som möjligt, även om hon denna gång inte utgav sig för att vara same."
Här fanns inte underifrån-perspektivet jämfört med då hon pigade. Att utge sig för att vara same hade varit lönlöst. Som lärare och rikssvensk hade hon en särställning. Nordström var medveten om detta - men det tycks som hon i själva verket ville skriva utifrån det perspektivet.
Från denna resa skrev hon tio reportage i Svenska Dagbladet. De publicerades under perioden juni 1915 till mars 1916. Dessa texter utgör också grunden till Kåtornas folk, utgiven 1916. Boken kom ut i fyra upplagor och översattes till engelska och tyska. Den tillägnades Hjalmar Lundbohm med orden "Lapparnas tillit och vän".
"Pigartiklarna var moderna och friska, roligt skrivna. Men sametexterna är snudd på mästerliga reportage." berättar Margareta Stål i en intervju i Göteborgs-Posten (2002-05-08).
"Men nu - i denna storm! Man förmår knappt urskilja renen bakom sig, får inte släppa pulkan framför ur sikte - det kan vara detsamma som döden, ty spåren sopas igen på ett ögonblick, och den tomma grå värld man vandrar framåt i har ingen barmhärtighet med vilsna människor. [...] Renarna sjunka ned på snön eller stå som de stannat, med utspärrade ben och hängande huvud, och innan allt på nytt är redo till marsch måste de trötta sparkas upp på benen. Så går det igen! ’Hur länge? tänker jag. Nu är det tio timmar vi krupit fram mot stormen. Ska aldrig renarna stupa!’ Ty det är efter renarnas krafter varje flyttnings längd bestämmes. Människorna betyda ingenting - det är brått när man går mot sommar och sol och grönt bete åt dem, som ge en liv, föda och tillvaro, det är brått, när solen skiner varm bortanför fjällen och när där borta vinkar all den härlighet som de vårsvaga djuren behöva. Det är brått när fattigdomen kommer skrämmande nära och man vet, att bara man är bakom de vita fjällkammarna där västerut så väntar vila och lugn och gott bete. Hur skulle man väl då ha tid att tänka på sig själv, på om ens egen usla kropp blir trött och tung och kall - framåt bara!"
Ur Kåtornas folk:
Fler resor, burna av undersökande journalistik, skulle komma. År 1922 reste hon till New York som tredjeklasspassagerare och tog arbete som servitris och kökshjälp.
Hon liftade genom staterna och berättade om sina upplevelser i Amerikanskt - som emigrant till Amerika, utgiven 1923.
Inför nästa resa var hon tvungen att ingå ett skenäktenskap. Hon ville följa med på en forskningsexpedition till Kamtjatka i dåvarande Sovjetunionen.
Att vara ogift kvinna i sådant sällskap var otänkbart varpå hon under åren 1925-1929 var gift med entomologen René Malaise så att hon kunde göra sina reportage. Väl hemma i Sverige skiljde de sig och 1930 kom Byn i vulkanens skugga ut.
Nordström kom med sina reportage att ge en borgerlig läsekrets inblick i arbetarklassens och böndernas villkor. På ett liknande sätt synliggjorde hon samernas liv och villkor. Hon var nydanande genom rollreportagen och sitt wallraffande. Hon var också en av de första kvinnor som skrev om sport.
Förutom den undersökande journalistiken var Nordström även pionjär inom genren flickböcker. Hon berättade om Annmari, en föräldralös flicka som växer upp i Småland och som har skinn på näsan och sinne för busigheter.
Så om ni tror att Astrid Lindgren med Pippi Långstrump var först med självständiga kvinnliga karaktärer: Fel, fel, fel! I själva verket tycks det som om Astrid Lindgren har tagit intryck av Ester Blenda Nordström.
Och om ni tror att den undersökande journalistiken startade med Günther Wallraff: Fel, fel, fel! Hade historieskrivningen inte varit så patrikalt formad, skulle ordet wallraffa just inte betyda någonting jämfört med att göra en nordströmare.
Eller varför inte en ester blenda?
I USA hade Elisabeth Jane Cochran (1864-1922) gått i bräschen för undersökande journalistisk. Hon spelade galen för att spärras in och avslöjade missförhållanden på ett sinnessjukhus utanför New York. Hennes reportage under signaturen Nellie Bly ledde till att sjukhuset fick en miljon dollar extra årligen för att vården skulle förbättras.
Två kvinnor var alltså långt före Günther Wallraff. Ändå var det mannens verk som gav namn åt en arbetsmetod där journalisten agerar under antagen identitet. Kanske inte förvånande då den manliga erfarenheten genom historien alltid tycks vara mer eftertraktad och berömvärd.