Hösten 1997 drabbades Solveig Larsson av bröstcancer och blev inlagd i Umeå för behandling.
– Strålningen tog två minuter per dag och varade i 28 dagar, så jag hade mycket tid över. Jag höll på att bli tokig. Jag åkte buss, var med på guidade turer i Umeå, yoga, gymnastik, promenader. Till slut köpte jag en tidning där det stod ”Sticka vante i rosengång”.
Hon bestämde sig för att prova.
– Jag köpte garn och började, och jag klarade till och med av att göra en tumme. Sedan ville jag bara fortsätta. Det var så skönt att sitta där. På den vägen är det.
Hon hittade några mönsterböcker där hemma, som hon fått efter sin mamma, och en ny värld öppnades för henne.
– Det är en medicin som jag kan rekommendera, det kostar inte mer än att köpa garn. När man stickar mönster måste man vara skärpt och kan inte låta tankarna flyga iväg åt annat håll. Man är här och nu.
Ganska snart började hon göra egna mönster.
– Jag tänkte att kan andra så kan jag. Jag såg hur systemet var, hur många maskor som behövdes för att det skulle räcka runtom, och så kom jag i gång.
Hur många vantar det har blivit genom åren vet hon inte, men hon uppskattar att det är flera hundra. Idéerna får hon ofta från gamla traditionella mönster.
Hennes ambition är att lyfta fram några av alla de starka, skickliga kvinnorna från förr och bevara deras verk för framtiden. Deras arbete ska inte vara förgäves.
– Det som driver mig är att traditionen ska leva vidare. Vi får inte glömma bort allt gammalt fint som finns, och det försöker jag fånga upp.
Inspiration får hon från alla möjliga håll. Hon plockar fram en vante ur samlingen:
– Det här mönstret fanns på en trälampa som min pappa gjorde på 1970-talet. En sån där avlång kökslampa som man hade över bordet. Han satte in kopparplåtar på sidorna, slog hål och satte pärlor, den var jättefin.
Hon har, tillsammans med sin man Leif, också gjort många ”mönsterresor” där de besökt museer och spinnerier på olika håll i landet.
– Jag stickar bara ett enda par av varje mönster, och stickar inte på beställning. De vantar som jag stickat säljer jag på marknader och på nätet. Det roliga är att göra mönster.
Hon ritar först mönstren med blyerts på ett ark. När hon stickat den ena vanten och ser att den blir som hon har tänkt sig lägger hon in mönstret i ett program i datorn.
– När jag sedan börjar sticka den andra vanten är det inte alls lika roligt, jag vet ju hur den ska se ut. Så jag blir less redan efter den första.
Varje par är alltså unikt, och alla vantar har en liten lapp där det står vad den heter och lite om idén bakom mönstret.
Solveig har även gett ut flera böcker om stickning och håller ibland föreläsningar om vantar och mönster.
– -Jag utgår från gamla mönster och hittar någon detalj. Det äldsta som jag har använt mig av är en vävnad från 1400-talet som finns i en kyrka i sörmländska Grödinge.
Hon stickar alltid i tunt yllegarn och tvättar och borstar vantarna när de är klara.
– Då blir de så mjuka och sköna. Och yllegarnet gör dem varma. Om jag får tag på lokalproducerat garn så använder jag det, men det är svårt att hitta. Jag vill ha ren ull, inte utblandad som man använder till sockar för att de ska bli mer hållbara. Ska det bli varmt så ska det vara ren ull.
Hon nämner Maria Larsson Märak från Skaite som lämnade en imponerande mönsterskatt efter sig, och Erika Aitamaa i Junosuando, kvinnan bakom Lovikka-vanten. Även allkonstnären Vifast Björklund från Överkalix hade ett stort intresse för det textila. En av hans mössor, som numera finns på Nordiska museet, gav Solveig inspiration till den så kallade Kalixvanten:
– Mönstret är hyperenkelt, och vill man sticka så finns det gratis på min hemsida, det är bara att skriva ut. Det enda kruxet är nederkanten, annars är det lätt, och den är så skön att ha på sig.
Vad är det som är speciellt med vantmönster från Norrbotten?
– Bandvantar är vanligt, att mönstret går som ett band runt vanten. Idén kommer från skoband, de samiska skoband som man virar runt benen. Det är väl det som är lite typiskt Norrbotten. Och att det ofta är småmönstrat, för att det ska bli tätt.
Är det inte svårt att skiljas från vantarna när du bara gör ett par av varje mönster?
– Nej, jag gör ju nya hela tiden. Viktigast för mig är att lyfta fram historien om människan bakom mönstren. Många familjer var fattiga, och överlevde tack vare stickningen.
Hon berättar historien om Maria Jouni som gjorde Porjusvanten. Mannen var vattenrallare och var borta ett par veckor åt gången. 1923 var ett nödår, och Maria som var hemma med barnen måste leva på det de hade. Hon började sticka vantar som hon sålde och fick in lite pengar att köpa mjölk för. Än i dag lever mönstret till hennes vantar kvar.
– Det är så intressant med alla dessa mönster och personerna bakom dem. Hela mitt liv är fyllt av det här.