Särskilt svårt blir det om man tar del av August Strindbergs åsikter i ämnet. För honom var hon att jämföra med Aspasia, Perikles andra fru, som genom sin skönhet och bildning var tongivande i Atens kulturliv. Men enligt Strindberg var hon även häftad med synnerligen destruktiva och för männen farliga drag.
Dagny Juel föddes i Kongsvinger 1867, näst äldst av fyra systrar, pappan var omtyckt distriktsläkare, mamman tillhörde den kända släkten Blehr. Hon studerade sång- och musik i Kristiania och kom där i kontakt med nya idéer om kvinnlig emancipation och sexuell frigörelse, det senare något hon förmodas ha omsatt i praktiskt handlande.
En kort resa till Lund 1888 förde Dagny i kontakt med den kända familjen Lidforss. Hon väckte uppseende med sin gestalt och sitt uppträdande. Hennes ansikte med en grekisk näsa som omgavs av ett vackert rödaktigt hår, hennes breda mun med smala läppar hade vackra, vita men små tänder och hennes ranka kropp var ett under av perfektion. Kanske var dock ögonen det man fäste sig mest vid: under långa ögonfransar vilade en avmätt blick, som tycktes veta och förstå allt. Allt kompletterat med ett mycket personligt rörelseschema - "hon rör sig med gracen hos ett grässtrå som gungar i vinden". Dagny sög oemotståndligt åt sig omgivningens uppmärksamhet.
Dottern i familjen Lidforss, Hedvig, kunde med egna, både förvånade, beundrande och en aning skräckslagna ögon se hur brodern Bengt påverkades av Dagny. Mer i det avseendet skulle några år senare komma i Berlin. Och då handlade det inte enbart om den unge botanikern och Strindbergsvännen Bengt Lidforss, även andra framstående män skulle dras in i Dagnys magiska kraftfält. En av dem var August Strindberg.
I början av år 1893 introducerades Dagny av Edvard Munch i den nästan uteslutande manliga konstnärsgrupp som hade sitt stamlokus på den av Strindberg döpta krogen Svarta grisen (Ferkeln). Munch och Juels relation hade börjat som ett förmodat erotiskt förhållande och levde vidare i form av förtrolighet och vänskap. Hon var en viktig inspirationskälla för den norske målarens skapande, men han påpekade själv att han aldrig nådde fram till hennes innersta väsen; hon var ogripbar, hon vek undan, något som materialiserades i hans målning av henne från år 1893.
Vid den här tiden var Strindberg en medelpunkt i denna samling av författare, konstnärer och vetenskapsmän, som ofta högljutt och påverkade av starka drycker, det fanns mer än 900 sorter att välja bland, diskuterade livet och konsten och inte minst kvinnans väsen. Han hade sedan ett par månader tillbaka ett förhållande med den 23 år yngre österrikiska journalisten Frida Uhl. Förlovning hade förts på tal. Inget var dock officiellt bekräftat. Nu var Frida tvungen att resa till München, på order av fadern, den kände och mäktige tidningsmannen och författaren Friedrich Uhl i Wien. Före avskedet måste Strindberg lova sin fästmö in spe att inte besöka Ferkeln. Någon dag senare var Strindberg på den plats han lovat undvika.
Dagny hade redan blivit en kvinnlig motpol till de manliga giganterna på Ferkeln. Hon lockade och skrämde med sin person och intelligens. För henne var Strindberg högvilt.
En kväll inledde norskan och Strindberg ett samtal som antog allt djupare dimensioner. Att göra intryck på en samtalspartner och säkert fånga dennes intresse är att tala om något som ligger henne/honom varmt om hjärtat, en känd sanning som Dagny utnyttjade helt ut den här kvällen. Ett lämpligt ämne att ta upp var Frida Uhl.
Samtalet om Frida var njutningsfyllt för Strindberg, för Dagny betydde det att hon lyckades väcka varma känslor hos samtalspartnern men inte för konversationsobjektet utan för sig själv. Denna kväll eller möjligen kort tid efteråt hamnade de två i Dagnys säng. Strindberg har påstått att han när han vaknade först såg hårnålar på mattan, ett motiv som senare skulle återkomma i hans produktion: "Titta, nu har hon återigen lagt hårnålar på golvet", säger advokaten i Ett drömspel.
Enligt Strindbergs version av denna händelse skulle han ha sett på sin moatjé med vämjelse, ryckt upp henne ur sängen, släpat henne ur rummet och låst dörren efter henne. Men frågan är vem som kastade ut vem och vem som hamnade ute i kylan.
Fanns det någon vilja från Dagnys sida att fortsätta ett närmare umgänge med Strindberg? Inte mycket talar för det. Visserligen sågs de den närmaste tiden ibland tillsammans, men Dagny hade redan tankarna riktade mot en annan man: den unge och excentriske polacken och författaren Stanislaw Pryszbyszewski, Strindbergs vän och sedermera fiende, som hon gifte sig med i augusti 1893. Hennes avsikt kan helt enkelt ha varit att reta Frida och sina egna beundrare och att försöka utröna hur starkt Strindbergs påstådda kvinnohat egentligen var.
Det är således troligt att Strindbergs uttalande till Frida att Dagny avslutat relationen är det rätta. I Spöksonaten heter det om Gubben att han varit en stor Don Juan men att han alltid förlorat sina kvinnor. Han var så listig att han lyckades få kvinnorna att överge honom, när han själv tröttnat på dem. Emellertid talas det även i detta drama om hur lätt det är att ge två helt motsägande versioner om samma händelse.
Henriette i Brott och Brott har tydliga drag av Dagny. Hon framstår som en emanciperad, stark kvinna, helt utan skrupler, en vampyr som bara törstar efter mannens själ, som hon suger ut. I Christina finns också spår av Dagny. Männen tillber henne, och hon spelar på männens känslor.
Det hat Strindberg senare riktade mot Dagny och hans försök att skilja paret Juel och Przybyszewski åt indikerar att Dagny i själva verket sårat honom djupt. Ryktet spreds att Dagny klagat på Strindbergs sexuella förmåga. Detta i kombination med Strindbergs väldokumenterade svartsjuka och känslighet kan mycket väl ha lagt grunden till hans stämplingar mot Dagny.
Allt talar för att Dagny i ordets rätta - idag i en alltför ofta felaktigt använd betydelse - i grunden kränkt den känslige Strindberg. Hur kan man annars förklara att han till och med sprider hatbrev om henne under de två lyckliga veckorna på Helgoland i början av maj 1893 efter giftermålet med Frida?
Dagnys äktenskap med Przybyszyzewski blev med tiden olyckligt. Maken förde ett liv i promiskuitet; Dagny blev beskylld för detsamma. Hon mördades den 5 juni 1901 i Tiflis, Kaukasien, av den nio år yngre Wladyslaw Emeryk. Enligt obekräftade uppgifter kan brottet ha skett i samförstånd med Przybyszewskis.
Strindberg klippte ut dödsannonsen, undertecknad av Przybyszewski, och klistrade upp den i sin dagbok, utan egna kommentarer.