Anna Ihlis debut förrförra året var en rätt trevlig bekantskap men föll lite bort i mängden. Det var synd för jag gillar hennes röst och melodierna var det heller inget fel på.
Likadant är det på nya plattan Long before my hair got black. Skillnaden är att här har uttrycket förfinats något och hennes röst låter ännu bättre.
Problemet är även den här gången att det är rätt fullt i fållan med kvinnliga svenska singer/songwriter-klingande popartister. Det räcker att nämna Maia Hirasawa och Miss Li för att hitta artister med ett ännu klarare uttryck.
Synd för det är som sagt begåvat.