Höglund hugger tag i vampyrens historia
BOKVampyrerAnna HöglundVäxjö University Press
Foto: AP
Höglund ger exemplet när spanjorerna kom till Amerika 1525, och fick reda på att urbefolkningen där hade en mytologisk-religiös världsbild där ett paradisland efter döden var belöningen efter ett livs slit. Spanjorerna utgav sig för att vara från den platsen, och lovade till och med att även föra folket dit. Med det löftet öppnade urbefolkningen sin dörr för spanjorerna, med känt resultat.
Applicerat på Höglunds utredning så menar hon alltså att avslöja politiska och ideologiska komplex, därtill då ur ett femininistiskt maktperspektiv. Tyvärr reder inte Höglund närmare ut vad just det feministiska maktperspektivet innebär för hennes analys, utan stannar vid att definiera begreppet maktimprovisation, utifrån Foucalts teorier om vilka sociala och kollektiva processer som styr och reglerar människans handlings- och tankefrihet. "istället för att disciplinera människors kroppar, så riktar sig den disciplinära makten mot människans inre, mot själen.", skriver Höglund, som noga anger att hon arbetar med en tvärvetenskaplig metod, grundat på litteraturhistoria, idéhistoria, genusteori, en komparativ metod, en narratologisk metod, och en tematisk metod.
Av dessa är det framförallt litteraturhistoria som får något genomslag i det följande arbetet, med tillägg av idéhistoria. Genusteori används mycket sparsamt, trots utfästelserna i förordet. Höglunds användning av komparativ, narratologisk och tematisk metod är oklar, eftersom hon inte närmare fastställer sin egen definition och användning av dem.
Något som däremot verkligen stämmer med Höglunds intentioner och den faktiska avhandlingen är att hon, som hon själv säger, tagit ett helhetsgrepp på genren, istället för att avgränsa. Hennes utgångspunkt är att "vår samtids vampyrhistoria måste förstås utifrån hela sin historia", och följer därför ämnet från 1800 fram till vår nutid.
Den historiska representationen av vampyrtemat, med syfte att ge en bakgrund, tar upp en försvarlig del av hela avhandlingen. Allmänbildningen hos läsaren ökar rejält, men kopplingen till Höglunds syfte är inte lika prioriterat. Hon tar till exempel upp det hon kallar Coleridges och Keats maktimprovisationer på vampyrtemat, i deras användning av lamian, det kvinnliga vampyrliknande väsen som ingår i den grekiska mytologin. Här blir det på en gång tydligt att Höglunds användning av begreppet maktimprovisation är mycket flytande, eftersom det i fallet Coleridge och Keats handlar om att Höglund menar att de hade en författarstrategi för att använda lamiatemat i sin diktning, med avsikten att visa på sitt engagemang för Greklands dåtida frihetskamp.
Detta må vara en del av sanningen, men begreppet maktimprovisation tycker jag knappast att det illustrerar, utifrån den definition Höglund själv gett i början av avhandlingen. Höglund säger att vampyrberättelsen som sådan är ett rikt fält att maktimprovisera på, och citerar sedan Nina Auerbach: "...Makten söker sig till vampyrerna. Den skapar vampyren samtidigt som vampyren i sin tur reproducerar och/eller producerar makten."
Denna Höglunds citatteknik använder Auerbachs flytande användning av ordet makt, för att utvidga begreppet maktimprovisation. När Coleridge och Keats använder lamiekaraktären i sin diktning, handlar det då om "makt" eller "maktimprovisation"?
Denna distinktion gör inte Höglund, och tyvärr finns samma begreppsförbistring avhandlingen igenom. Beroende på de argument hämtade från litteratur, film, etnologi, sociologi, et cetera hon velat använda sig av, så varierar också användningen av det för avhandlingen centrala begreppet maktimprovisation. Begreppet att skaffa sig makt över någon är ju så mycket mer laddat politiskt, socialt, religiöst, kulturellt, än att till exempel använda sig av retoriska strategier i sitt skrivande, för att få fram sitt budskap.
Ur ett akademiskt perspektiv är detta tråkigt, eftersom avhandlingen som sådan kunnat bli så mycket intressantare att läsa, om den haft klarare definitioner. Då hade också analysen blivit skarpare än vad den är. Men det verkar som om Höglund följt en tråd från sina källor i detta luddiga sätt att analysera, eftersom hon har gott om småkapitel där hon berättar om andras utredningar av maktimprovisationer, med liknande överbryggningar mellan makt-maktimprovisation, med små egna slutsatser/tillägg, som följer källorna.
Ibland är det hal is hon väljer att följa efter ut på, som till exempel i påståendet hämtat från en Burton Hatlen i att Stokers Draculafigur i tillägg till sin furstetitel av Stoker skulle vara tillvitad arbetarklassens mindre attraktiva sidor som till exempel dålig andedräkt, då i kontrast till de borgerskapshjältar romanen i övrigt handlar om.
Överhuvudtaget finns det alldeles för litet egna slutsatser och eget tänkande i Vampyrer för att det ska vara intressant att läsa just Anna Höglund. Allmänbildning kan man få på många sätt, men just här hade man hoppats på att få läsa en intressant egen framställning om vampyrmotivet, som inte bara är några korta inslag i en enorm mängd bakgrund.
Intressanta som de inslagen ändå är, så saknar de vissa teoretiska klargöranden. Det vore till exempel nyttigt för Höglunds argumentation att vara tydlig i när hon utgår från vampyrkaraktären som sådan, i någon form, eller utgår från hur olika grupper eller individer projicerat kollektiva egenskaper eller företeelser på vampyrkaraktären. Detta är ju två helt skilda infallsvinklar, men Höglund blandar friskt och håller inte isär representationen av vampyrmotivet från påmålningarna av det.
Detta blir särskilt tydligt i avsnittet om sjukdom och vampyrmotivet, där Höglund tar upp hur egenskaper från till exemel tbc traderas över litterärt och folkligt till vampyren, och omkonstruerar det. Här handlar det alltså om vampyren som social konstruktion.
I andra kapitel av framställningen kan det istället utgå från själva konstruktionen, utan att den närmare beskrivs eller problematiseras. Det är framförallt i avsnitten knutna till litteratur och film som står på det benet, vilket ju inte är konstigt, eftersom det är konsten i olika former som präglat in vampyrmotivet i våra medvetanden.
Men det kanske allvarligaste teoretiska och analytiska problemet i Vampyrer är enligt min mening att det komplex av mentala föreställningar, kollektiva och individuella, som skapar begreppet vampyr i vår tid, också är en omedveten utgångspunkt för hur man beskriver begreppets utveckling. Med en sådan internaliserad bild i tänkandet som omedveten utgångspunkt och jämförelseplattform, hurdant blir då resonemanget, analysen och slutledningarna?
Läs Vampyrer som en oerhört allmänbildande bok, men välj ur avhandlingens litteraturlista för att läsa mer avgränsade verk i ämnet.
Det är frestande att påstå att avhandlingen parasiterar på sitt ämne, men då får man komma ihåg att genren är tålig och lär överleva några åderlåtningar.
Anna Höglunds
Så jobbar vi med nyheter