Hjoggböle. Kan man hitta något fulare ortsnamn? Det skulle i så vara Skröven i Överkalix, eller Svalget i Boden.
Men maken till vackrare berättelser får man leta efter. Anita Salomonsson har en förunderlig förmåga att närmast som en tidsresenär, kliva in i en förgången tid och in i förgångna människors levnadsöden.
När jag läser I enslighet framfödt fantiserar jag gärna om att Klara Sofia Höglander, huvudperson, är en avlägsen släkting på mödernet till Salomonsson, och att en ynka anteckning i kyrkböckerna om inte bara ett "oäkta barn", utan två, fått författarens dokumentära förmåga att dra igång.
Berättelsen om Klara Sofia borde indignera en modern läsare, i sin skildring av det totala underläge som kvinnokönet befunnit sig i, i vårt eget Sverige. Och Hjoggböle. Kan det räknas som ett brott att bli gravid?
Salomonsson är både lågmäld och expressiv på samma gång: uttrycket är tillbakahållet som hos Lidman eller Lindgren, och känslan går inte att ta miste på.
Författaren är förbannad, och hennes ilska går ut över tidsandan, självklart, men också över dumheten hos de individer som representerade just tidsandan: hur kunde rättvisan straffa någon för ett brott som bara stod i lagboken?
Jag tycker att Anita Salomonsson utvecklat sin berättarstil, och nu fullt ut behärskar konsten att visa upp sina karaktärer och deras öden, och samtidigt vara den ytterst närvarande berättaren, som kan kommentera, vara ironisk, satirisk, och ytterst medveten om den smala knivsegg den mänskliga moralen balanserar på.
Därför är I enslighet framfödt inte bara ett historiskt dokument, utan också ett mycket aktuellt drama, som behandlar kvinnans rätt, i förhållande till manssamhället.